Här kommer hemligheten.

Jag har kommit på ett värdigt sätt att släppa bomben. Att låta världen få veta. Att sprida nyheten som en löpeld genom landet. Jag säger det med en rebus (klicka för att få den stor) Första rätta lösningen vinner en årsförbrukning av bomullstops.

Kom ihåg vart ni läste det först. Rulesbymaar- alltid det senaste skvallret från kändis... öh bingovärlden.

Lycka till!

Aftonens TV-tips.

"De kallar oss artister" med Orup. På SVT1 NU!!!

Kvalitetstid med TV:n, do not disturb!

God fortsättning.

Man kan tro att jag har ramlat från en stege och ligger på intensiven. Eller att jag har bloggtorka. Men så är fallet inte. Jag har en massa smaskigheter att bjuda på. Problemet är bara det att jag har gått och blivit så lat i mellandagarna så att minsta ansträngning känns motbjudande (däribland att knappa på ett tangentbord).

Men jag ska repa mig. Då ska ni bland annat få reda på en stor hemlighet som jag fick veta idag och som det bara är jag som vet om på jobbet. HA-HA! Jag ska bara fundera ut ett värdigt sätt att basunera ut nyheten...

Meanwhile tänkte jag bara säga att jag lever.

Hejdå!

Man blir klokare med åren.

Och allt eftersom åren har gått så har jag börjat inse vissa saker. Till exempel att jag förmodligen aldrig kommer att hamna i himlen. Jag tror jag tillhör den sällsamma skara som kommer bli förpassade mot betydligt varmare trakter när tiden väl är inne.

Jag visste dock inte att den skulle vara inne så snabbt. Idag öppnades plötsligt portarna till helvetet och jag stod där, förvånad och storögd och fattade ingenting. Jag hade ju varken sett skymten av Sankte Per eller Hin Håle. Jag blev lite ledsen när jag tänkte på allt jag inte hunnit med i jordelivet. Men nu var portarna öppna och människor strömmade in till värmen och vad de trodde var räddningen. Jag var inte sämre och tog rygg på en man som såg ut att ha dött en naturlig död.

Det skulle jag inte gjort. Jag befann mig helt plötligt på Åhléns. Den 22 december.

Inte att rekommendera. Där befann sig nämligen även 13 507 andra ur ortsbefolkningen som var ute i samma ärende. Jag började svettas floder, förbanna folk som tar med sig barnvagn en dag som denna och sätta upp långsamtgående fordon-skyltar på pensionärernas ryggar. Jag fick i alla fall mina ärenden uträttade till slut. Åhléns i juletid måste vara helvetet på jorden, tänkte jag för mig själv efter att ha krypit zick-zack mellan glada hemvändare som inte alls tycker det är genant att ställa sig och prata i grupper om minst sju i de stora gångarna.

Sedan träffade jag på Dumfredde och fick det hela bekräftat.

Forever young.

I natt låg jag vaken och funderade över en av livets stora frågor.

När blir man egentligen vuxen?

-När man skaffar ICA-kort?

-När man börjar använda diskhandskar? På fullaste allvar, vem fan använder diskhandskar? Ingen så vitt jag vet, men tydligen finns det en marknad för dessa otäckheter även utanför Wisteria Lane. Om någon känner sig skyldig så får ni gärna ge er till känna. Jag kan tro att Matilda Lerner är en kandidat? Rätt eller fel?

-När man börjar se "Så ska det låta" enbart för nöjes skull och inte för att det passar utmärkt att titta på under tiden man leker dricklekar på förfester. "Drick två klunkar varje gång Peter Settman skrattar åt sina egna skämt". Man blir skitfull. Jag lovar.

-När man börjar sno med sig frukostfrallor från hotellfrukosten för att "de kan ju komma till användning senare under dagen"?

Kanske är man vuxen om man känner igen sig på någon av ovanstående punkter. Men i natt, någonstans i gränslandet mellan vakenhet och påhälsandet av John Blund så satte jag mig upp i sängen med ett "EUREKA!" Jag hade kommit på ett idiotsäkert sätt att avgöra om man är vuxen eller inte.

När man börjar änvända frasen "Vad gör du nu för tiden" i dess egentliga syfte är man vuxen. Riktigt sorgligt jättevuxen. OBS!OBS! Detta gäller inte för personer som vill toka till det lite och forsätter med att citera ut Tomas Ledins "En del av mitt hjärta". Personer som gör detta är under inga omständigheter vuxna.

Nu ska jag ta två alvedon och en brustablett och röra mig mellan jobbets julfest och JPs 20-årsgalej.

Shine on!

Årets sämsta.

Den allvetande filmkritikern Maria Nyström (som inte ens har sett Sagan om ringen, men ljuger ibland och säger att hon har det) utser här och nu, utan vidare överläggningar, "The Day the Earth Stood Still" till årets sämsta film.

Alla kategorier.

Keanu Reeves var inte ens snygg, han såg ut som min mattelärare på högstadiet. Sen så kom det mini-metallinsekter och käkade upp allt på jorden. Sen så somnade JP också. Bara en sån sak sätter betyget liksom...

En bild säger mer än tusen ord.

Inte alla bilder. Den här bilden lämnar en istället med frågor av typen "hur", "var" och kanske framförallt "varför".

Ja säg int om'et.

Och sen så fick jag sju sms och blev så glad så att det nästan kändes ohälsosamt!

Allt är inte guld som glimmar, eller nåt.

Har botaniserat bland julskivorna idag. Njutit av Otis Redding, Phil Spector, Elvis och andra finfina klassiker. Blivit smått religiös som jag blir varje gång jag hör på "Oh, helga natt" med Björling. Rynkat på näsan åt Carola och Jill Johnson och briljerat med att kunna nästan hela texten till "Mer jul". (Okej, man briljerar inte med att kunna nästan hela texten, men jag ville bara få det sagt)

När så alla klassiker var avverkade var jag inte mättad för det, jag började gräva igenom de gudsförgätna, dammiga skivorna längst bak i cd-hyllan. Skivorna som ingen i familjen egentligen vill kännas vid. Ni vet såna där skivor man beställer från småknattar som säljer jultidningar bara för att man vill stilla sitt samvete och är less på Knasen.

Hur som haver, på en av dessa skivor, som jag inte ens vill erinra namnet på, återfinns den sämsta versionen av en jullåt som någonsin måste ha spelats in. Den är så dålig att den är värd att lyssna på bara för det.

Vi snackar om en svensk version av den suveräna "Fairytale of New York". Vid rodret för detta sjunkande skepp återfinner vi Nordman, aka knark-Håkan och ingen mindre än den där sönderblonderade tuttsångerskan från Ainbusk, som ingen vet vad hon heter, bara att hon låg med Persbrandt en sommar när körsbärsträden stod i blom som aldrig förr.

Det här kan aldrig sluta bra, tänkte jag när jag läste bak på skivkonvolutet. Ni kan aldrig ana hur rätt jag hade...

Word!

Jag tänker ofta på ord.

Fula ord.

Fina ord.

Jag tycker att bitterljuv är det finaste ordet som finns. Och morgonrodnad. Frenesi är också fint. Ordet alltså.

Sen när det kommer till fula ord blir allt på en gång så mycket mer komplext. Det är som att Horace Engdahl har sneknullat språk-Fredrik Lindström och frukten av detta dirty pleasure blev ett gäng bastarder som inte ens borde få kallas ord men som ändå görs det av den stora massa som i folkmun kallas just "folket".

Jag tänker på ord som Cysta. Vårtgård. Frätande. Bukspottskörtel. Kuslig. Älgkalv. Skamfläckar till ord som jag vill förbjuda i varje ordlista såväl som i var människas vokabulär. Vokabulär var ju för övrigt också ett riktigt fult ord...

Jag kan hålla på i all evighet men nu tänkte jag ägna dagen åt något mer konstruktivt. Typ göra knäck och lyssna på Phil Spector.

Hejdå!

Big in Japan.

Jag borde skriva något om resan. Det finns så mycket roligt att dela med sig av att jag inte vet vart jag ska börja.

Kanske när jag träffade Chieko.

Chieko är en kompis till Lena som vi skulle låna lägenheten av. Chieko är en svensk japan och jobbar på Universitetet. Jag hade ringt henne kvällen innan och sagt att vi skulle komma och hämta nyckeln. Det var ungefär som att beställa kinamat, fast lite svårare. Till slut lyckades jag förstå att vi skulle ringa henne när vi hade klivit av tunnelbanan vid Universitetet.

Sagt och gjort.

-Hej, vi skulle vilja ha två tio-bitars sushi. Sa jag inte. Utan någonting i stil med att nu är vi här och vill träffas. Hon svarade att hon skulle komma ut om fem minuter.

Följande fem minuter spenderade jag och Tea med att klura ut vem av alla människor som passerade oss som kunde vara Chieko.

-Hon kanske?

-Nej, för ung.

-Men hon måste det ju vara, sa jag och pekade på en asiatisk kvinna med typiska pluggarglasögon som såg lite allmänt vilsen och sökande ut på väg mot tunnelbanan. Hon är det!

Jag märkte att kvinnan var på väg ner utan att ha upptäckt oss och kvicktänkt som jag är så sätter jag fart och halvspringer mot henne samtidigt som jag ropar "Ohoo, Chieko" Typ.

Kvinnan stannar inte förrän jag är riktigt nära. Jag vinkar på ett konstigt, mekaniskt-á-la-robotdans-anno-1984-sätt och frågar igen "Chieko"? Kvinnan kollar konstigt på mig. En svettig norrlänning som försöker kommunicera med henne på vad som för många kan framstå som ett låtsasspråk.

-Är det du som är Chieko?

-Sorry? Hennes avlånga ögon blir faktiskt klotrunda och uppspärrade. En rolig syn. Vid det här svaret har jag fortfarande inte fattat galoppen utan tycker att det mest naturliga vore att gå över till att bli lite mer internationell. Jag menar, trots att hon förmodligen bott i Sverige en herrans massa år kanske hon inte förstår norrländska.

-Are you Chieko?

-No. Sorry.

Jag skäms. Lite. Släpper skamsen förbi den stackars kvinnan som försökt nå den ingång jag skickligt blockerat med snabba sidledsförflyttningar under samtalet. Hon ser lite skärrad ut.

Ja just det. Sen kom den riktiga Chieko. Då var jag lite mer avvaktande i det sociala spelet.

Fredagen som känns som en söndag.

Jag såg Fredrik Federley och fick poängavdrag. Jag tror jag ligger sist nu.

Efter att ha prövat på Stockholms vardagsnattliv i två nätter är vi nu spända på att se vad helgen har att erbjuda. Igår hängde vi med grabbarna grus till en reggae-mista-rastafari-billig-öl-muchos-negros-hold-your-purse-klubb på söder. Kontrastrikt i jämförselse med Balzac. Sen hade vi hoppats på att få se Jack & Edvin köra lite fina moves i en glasbur, men icket.

Tea lyckades nästan väva ihop ett fint potpurri av vita lögner och snackade så gott som in oss i Hoffmaestros innersta rum men min storasysters (som opererar blindtarmen och därför inte kunde komma från Norrland med biljetterna) pojkvän hade tyvärr tappat bort bokningsnumret. Ikväll blir det häng med Mr. Jack Marklar Politely istället. Årsmöte på Odenplan.

Shine on!

Lägesrapport.

Så här ser ställningarna ut i Kändisspotting i huvudstaden efter dag 1.

Maria, ett poäng för Gösta Ekman. Mysig man.

Tea, ett poäng för Kihlen i Snook. Plus ett bonuspoäng för fyllekärleksförklaring.

Anna, noll poäng än så länge. Ett halvt bonuspoäng för Skellefteå Bils VD.

Nu ska vi göra stan!

Hejdå.

Nu kommer det bli dålig uppdatering ett tag framöver. Vi åker ner till Stockholm imorrn för att julshoppa och skaka höfter till Chraa. Vi hörs efter helgen. Typ.

Granen står så grön och grann i...Klutmark?

Alla byar och alla stadsdelar verkar tävla om vilka som kan stoltsera med den finaste granen varje år.

I Klutmark har vi en egen tävling, i folkmun kallas den "Kom-igen-nu-vi-försöker-hitta-en-gran-som-är-ännu-fulare-än-den-vi-hade-förra-året". I år har vi lyckats igen.

Om jag inte hade haft sådana bittra fejder med Expert på senaste tiden så hade jag kunnat ta ett kort och visat er byns skamfläck. Men istället tänkte jag ge mig på en målande beskrivning.

Tänk er en brun pinne som är ungefär tre och en halv meter hög. Tänk er sedan uppskattningsvis tretton smala grenar, asymmetriskt utspridda över den bruna pinnen. Tänk er vidare att man slänger över långa rader av glödlampor på en sladd över pinnen, så att man absolut inte ska missa den efter mörkrets inbrott. Tänk er till sist att man bara ser toppen av pinnen eftersom något ljushuvud har skottat ihop en stor snöhög framför den.

Om vintrarna kan vi numera inte bara skrodera över att vi har en skidbacke, vi är också inofficiella ägare till kommunens fulaste julgran. Nästan värt ett besök, va?

Barn kan man inte lura.

Freja har varit på besök. Hon är ovanligt klok för att bara vara fyra.

Vi satt och kollade på foton och stannade vid ett föreställandes jag, Sandra och JP när vi var i USA.

-Gissa vem jag tycker är finast på bilden!!

-Nädu, det kan jag inte göra, sa jag. Med ett brett leende inombords, vansinnigt säker på att hon skulle peka på mig, jag menar, jag är ju i alla fall hennes favoritgranne. Men barn kan man aldrig lita på...

-Hon! Pekar på Sandra.

Jaha...det var ju just snyggt.

-Men är inte jag fin då, försöker jag med, lite tafatt och pekar på mig själv.

-Är det där du? Mjaa, du var väl ganska fin också.

Konstlat? Va? Det dög åt mig iaf. (Jag valde att blunda för de tveksamma "väl" och ganska") Jag gillar verkligen ärligheten i det hela. Det kändes inte alls framkrystat från någon bitter, cynisk tjej som inte kan acceptera att hennes kompisar är snyggare än hon själv och därför söker bekräftelse hos en fyraåring. Nejnej, det här var ren och skär, öppenhjärtligt sanning. Det var så vackert att se, hur ärligheten övervinner åldersbarriärer, räcker ut en varm, symbolisk hand och bygger broar. Eller något sånt.

Det är det som är bra med barn, dem kan man inte lura. Nejdå.

Fredagscitatet XIII

Detta citat är gammalt. Riktigt, riktigt gammalt. Nu snackar vi när hjulet var en nymodighet, när mammutarna var på väg att bli utrotade och när det fanns mataffärer i staden som hette Matmix.

En bekants bekant jobbade på denna mytomspunna affär, denna gourmetiska instutition för smaklökarnas välbefinnande. Matmix.

En dag kom en engelsman på besök till butiken. Då utspelade sig följande samtal;

- Excuse me, where do you have the meat?

- Just go to the shark.

Trevlig helg!

A hard work work.

På jobbet är jag alltid på tårna.

Pigg. Glad. Och fantastiskt företagsam. De senaste dagarna har jag dessutom visat prov på en extraordinär arbetsmoral. Så pass extraordinär att vissa arbetskamrater överväger att utse mig till Årets medarbetare 2008. (Det där med ironi har aldrig varit min grej)

I söndags jobbade jag med Funky Fredde och Mahatma Lindgren. En rätt vanlig söndag med andra ord.

När jag satt där vid mikrofonen på söndagsaftonen och var sådär alldeles särskilt arbetssam så kom plötsligt Fredde fram och började skandera något som följer:

-Fy fan, vad du luktar vitlök, jag kan knappt stå här. Vad käkade du igår egentligen?

-Eh, på Frasses.

Vid den här tidpunkten får någon i lokalen Bingo och jag säger "Ingen mer, en vinnare 30 kronor, fyller tre rader" eller något liknande i mikrofonen.

-Du kan inte lukta sådär bara av ett skrov, du måste ha käkat något till pommesen?

Liksom ironi, har tvåvägskommunikation heller aldrig varit min grej, så utan att tänka på att jag har mikrofonen påslagen så svarar jag

-DRESSING!! Så att alla i lokalen hör.

Jag dog av skratt. Fredde dog av illvilja. Men så vitt jag vet så dog ingen av pensionärerna. De bara knyckte på nacken, rätade till löständerna och inväntade "Ivar 22".

Julkalender.

För er som är less på smaklös choklad i julkalendrarna och för er som tycker att årets kalender på TV verkar lite menlös trots herr Dorsins medverkan, för er vill jag tipsa om att läsa begåvade Annika Bäckströms julkalender Stjärnfall och Vinterkyssar. Förra årets upplaga hette Kramsnö och förgyllde hela december. Det tror jag och hoppas att även årets kalender kommer att göra.

Klicka här för att göra ett besök.

Kära Expert City II

När sedan mobilen, efter nästan sex veckor på verkstaden, fuckar upp efter tre dagar hos sin rättmätige ägare, tyder det på:

a) Dålig service

b) Dålig service

c) Ännu sämre service

Kära Expert City

Att behålla en mobil på lagning så länge att ägaren, vid återlämnandet, har glömt bort hur man komponerar sms från en Sonyericsson eftersom personen i fråga har varit tvungen använda en Nokia från helvetet, alternativt 2001, tyder på:

a) Dålig service

b) Vederbörandes dåliga minne

c) En pompös blandning av a och b

Fredagscitatet XII

På en måndag? Ja, jag vet. Beklaglig uppdatering i helgen på grund av jobb och Junior Boys i Umeå. Detta citat är dock så extraordinärt att jag inte vill vänta tills fredag med att dela med mig av det. Håll till godo.

Jag och en vän är på Bokia för att hämta ut en bok som hon har beställt. "Lycka" av Dalai Lama.

-Hej, jag skulle hämta ut en bok. "Lycka".

-Okej, och ditt namn var?

-Dalai Lama.

Och om än bara för ett ögonblick så förbyttes expeditens julstressiga vardag till en glittrande skrattfest utan dess like (nåja). Hon blev i alla fall glad.

Kära tomten..

Här kommer första delen av min önskelista.

Jag är väldigt dålig på att använda långkalsonger. Jag lever kvar i en slags högstadiementalitet och tycker fortfarande det är coolt att inte ha långkalsonger. Eller var det så att byxorna man hade på den tiden var så tighta att de inte rymdes? Jag minns inte.

Här om dagen var det många minusgrader och snöade dessutom jävel. Just då tyckte jag att det vore en bra idé att bege sig ut på en uppfriskande promenad och samtidigt passa på att årsinviga långcashen.

Rotade igenom garderoben utan att finna vare sig långkalsonger eller täckbyxor (det skulle vara absolut sista utvägen, jag är way too cool för täckbyxor, speciellt såna av märket Dobsom) Det enda jag hittade var vad som såg ut som ett par stringtrosor med hellånga ben.

Det kunde väl inte? Var det möjligt? Jodå, nog var det mina långkalsonger som sett sina bästa dagar...för ungefär 8 år sedan. Men jag hade inte så mycket till val så jag drog på mig dem. De kylde mer än vad de värmde. Och jag fick sätta mig på spisen för att tina upp när jag kom in igen.

Under hela promenaden höll jag andan och bad till Gud att jag inte skulle bli påkörd eller halka och bryta benet. Att ambulanspersonal skulle måsta klippa upp mina byxor skulle nog vara höjden av pinsamhet.

Därför, kära tomten, önskar jag mig ett par nya långcash i julklapp!

Tala är silver, tiga är guld.

Efter förra veckans avslöjande om min fejkkulturella image var det som att en sten föll från mitt hjärta.

Sviterna efter detta är att jag har gått och blivit brutalärlig. Om allting. Ni vet ungefär som man är på fyllan när man vågar erkänna att någons skor faktiskt är tokfula. Eller att någons nya frisyr inte blev så bra after all.

Jag gick lite för långt i min nyvunna ärlighet och råkade avslöja för min mamma att jag feströkt. Sen var jag så uppe i varv så jag råkade avslöja min bror också. Förlåt.

Det roligaste var ändå att hon inte trodde på mig. Fraserna "Visst säger du så där bara för att se hur jag reagerar" och "Nu skojar du med mig" upprepades ungefär 16 gånger under samtalet. Till sist gav jag upp och övergick till att prata om vädret.

-Undrar om Leo måste ut och ploga imorrn?

Vilken miss.

Jag blev väldigt ledsen när jag öppnade Norran imorse och fick se vad jag missat i helgen.

Lill-babs har varit i stan. Jag som trodde att spritångorna som stack i näsan på lördagsmorgonen var mina egna. Och vem kunde ana att skalvet som uppmätte 3,2 på Richterskalan om lördagsaftonen kom från stilettklackar som slogs i Nordanåteaterns tak?

Vem kunde anat? Inte jag i alla fall. För då hade jag suttit där...på första parkett med en flaska JD i en brun papperspåse och sjungit med i "Klas-Göran".

Och ja, jag är bitter.

Jag har inte hybris, nej nej.

Kikade in på Rix FMs blogg-SM för ett tag sen. Jag blev alldeles beklämd över hur många talanglösa svenskar det finns som har tillgång till dator och alldeles för mycket tid över.

Nu tänker jag på bloggare vars inlägg kan se ut som följande:

"Ikväll har Hanna varit här, vi har ätit citronmuffins, de var inte så sura som man kan tro...hihi"

"Kolla vilka snygga rosa armband jag fyndade på Glitter för 29,50:-! Fina, va?"

"Vilken härlig dag det är idag, vad ska ni ägna dagen åt?"

Är det sånt här man ska tvingas läsa? Jag vill skjuta prick med mina kaskadspyor som frambringas efter att jag lyckats hitta blogg efter blogg efter blogg med liknande innehåll. Är hoppet ute för den svenska bloggkulturen?

Vem är då jag att sitta här och klanka ner på andra och tro att jag är störst, bäst och vackrast? Det tror jag inte. Jag anser bara att jag är bättre än merparten av dessa wannabe-blondinbella-fjortis-mainstream-bloggare.

Om jag kunde skulle jag starta en form av judeutrotning, fast denna gång riktad mot skeva modebloggerskor, folk som tillägnat sitt husdjur en egen blogg eller folk som återger vad de äter till frukost...varje dag.

Den enda likheten jag har med Hitler är dock min lugg på mitt körkort. Jag ser det istället som ett kall att hålla ordning och skipa lite rättvisa i det laglösa land som vi också känner som cyberspace. Det har gått sådär hittills. Men samarit som jag är så föreslår jag följande konstruktiva aktiviteter för vilsna bloggare att ägna sig åt istället för att förpesta internätet:

* Skaffa en kolonilott med vänner.

* Spela bingo.

* Lära sig något utdött språk och starta en ny blogg på valda språk. Blondinbella på gotiska skulle förmodligen bli succé...

* Göra en valfri insats för samhället. (Blogga kan tyvärr inte räknas i detta sammanhang)

* Sista tipset blir att läsa en bok. Helst en av Dostojevskijs tjocklek. Så ska väl amatörsmurfarna hålla sig borta från datorn ett bra tag...

Braskitbraskitbraskit

The Fine Arts Showcase - Chemical Girl

Livstecken från ärketönten.

Fick ett sms imorse från en av de mest okomplicerade och härliga människor jag känner.

"Jag råkade hosta upp en pommes fritesbit nyss. Så. Sjukt. Otrevligt. Den har alltså suttit i min hals hela natten och liksom väntat på att få komma ut. Yuck!"

Jag vek mig trippel av skratt. Med ens såg jag hela scenariot framför mig, hur ärketönten, någonstans i gränslandet mellan rödvinsdvala och vakenhet, plötsligt rycker till. Vrider och vänder sig, känner hur tungt huvudet är, känner smaken av sandpapper i munnen och hostar till.

Oh, en liten pommes! Tar ut den och begrundar den mellan tummen och pekfingret. Aningens lös och sladdrig, men nog är det en pommes, alltid! Ser först förskräckt ut, sen lite mer förnöjsam och pillemarisk. Kollar till höger om sig i sängen. Inget sällskap. Kollar till vänster om sig i sängen. Inget sällskap. Och som ett barn som äter snorkusar när mamma tittar bort, åker pommesen in i gapet igen i 190.

Ärketönten somnar om. Mätt och belåten i tron att ingen vet om hennes snuskiga tilltag. Men ack vad man kan bedra sig...

Fredagscitatet XI

- Det är humlornas sätt att flyga som skrämmer mig.

Dessa bevingade ord myntades av allas vår Färjan-Håkan. Ni vet den där bartendern från tv-programmet "Färjan" som har ett välblekt leende av guld och klippkort på solariet. Han som raggar på all i kjol och förmodligen får ligga mest i Sverige just nu.

Lyssnade på RIX igår morse när han var där på intervju. Vad som jag trodde skulle bli en orgie i snygga brudar-sex-höhö-machosnack urartade redan i inledningen när Håkan avslöjade sin stora rädsla. Och det var som sagt ingen vanlig Svensson-rädsla.

-Det är humlornas sätt att flyga som skrämmer mig, förkunnar han.

SAY WHAT!? Vem kläcker ur sig något sånt? Det här är nästa steg efter att ha angett kvalitetsporslin som intresse. Det här är stort. Dock tycker jag att han släpper den här nyheten i lite fel tidpunkt i hans karriär. Jag tycker han borde väntat tills "Färjan" slutar sändas, folk börjar sakta men säkert glömma bort vem Färjan-Håkan är och livet börjar så smått återgå till det normala igen.

DÅ, som ett åskoväder en klar sommardag, som blixthalka i september, som en bomb över Hiroshima. DÅ ska han släppa nyheten.

"Färjan-Håkan talar ut om sin stora skräck; Det är humlornas sätt att flyga som skrämmer mig" Så kan han gotta sig åt ytterligare 15 minuter i rampljuset.

Trevlig helg!

Beep-beep.

Kikade in på ams.se för att känna mig duktig. Väl där så fick jag syn på en intressant platsannons.

SÖKES: Koreograf samt koordinator till Brolles överkropp inför kommande reklamfilmer för MQ.

Jag blev genast sugen på att söka, det kan ju inte vara så svårt att göra ett bättre jobb ifrån sig än den lekman som har lärt Brolle sina moves i Fashion-reklamen. Känns dock ändå djärvt och nytänkande att kombinera en gigantiskt hängande gamnacke med spasmiska och okontrollerade armrörelser.

Nytänkande, men ändå går det inte hem. Det verkar som att koreografen har varit på ett Friskis & Svettis- pass just innan. "Och så rullar vi axlarna bakåt och slappnar samtidigt av i nacken". Sätt på Brolle ett par trikåer och rosa benvärmare så hade han platsat på vilket medelpass i vilken gudsförgäten gympasal som helst.

Att han sedan slaktar Bowies "Fashion" så till den milda grad att spypåsar borde delas ut till alla kanalens tittare är en annan femma. Men bidrar verkligen till att göra hela grejen än mer oförlåtlig.

Notsojävlafunky.

- Har du nya skor? Nä, jag ser det, du borde köpa nya.

- Konstig tröja, vad är det för jävla färg, den är då inte gul.

- Vad är det med dig idag, du ser nyknullad ut.

- Varför har du på dig en pyjamaströja i frotté?

- Vad har du gjort med håret idag då? Konstigt.

- Du har pojkform.

- Du och Kicken från Poodles är jävligt lika.

- Du ser ut som en flata.

- Från Ryssland.

- Man ser ju på dig att du inte är en stjärna på dansgolvet.

- Och ingen jävel på kärlek heller.

Vad är detta? Mobbning på lågstadiet? Reinfeldts samtal med Göran Persson? Anna Book på uttagningen till Let's Dance? Nejnej, det är en helt vanlig dag på jobbet med Funky Fred. Jag? Jag är from som ett lamm. Alltid.

En gång visade han dock prov på en mänsklig sida. Det var när jag ville ha hjälp att lägga in videoklipp på bloggen. Då fick jag mig den här bilden tillsänd.



En pedagog uti fingerspetsarna...

Om vi kom in?

Ha! Vi kom knappt ut!

S8, attempt 2.

Lerner inc. har tillsammans med Newstream ltd. arbetat fram ett idiotsäkert sätt att ta sig förbi Petrijävel och in på Station 8. Glada amatörer som varit med i processen är Öström, Lindholm, Johansson och Bergquist.

Ikväll kan ingenting gå fel! Uppdatering kommer kanske imorgon, beror på hur idén mottas...

Shine on!

Lycklig blir man tillsammans med någon

sa Francoise Sagan. Klart som korvspad att hon har rätt. Frågan är bara med vem?

Hon var en intressant kvinna. Spännande och fascinerande. Före sin tid både litterärt och privat.

Jag ska läsa hennes "Bonjour Tristesse". Eller läsa och läsa. Jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer att köpa boken. Fingra på den, öppna den och lukta på nyboks-doften. Läsa baksidestexten en, två, kanske tre gånger.

Sedan kommer den att ligga på sängbordet och pocka på min uppmärksamhet. Väsa med Lill-Babs hesa JD-röst "Läääääs miiiig, läääääs mig". Mest troligt så kommer jag att lyda uppmaningen och påbörja den. Läsa en trettio-fyrtio sidor och sen kommer intresset att svalna och Sagan kommer att åka in i bokhyllan någonstans mittemellan andra påbörjade verk av storheter som Hemingway och Dostojevskij.

Jag har egentligen läst alla klassiker. Hur mycket jag har läst av dem vill jag inte gå in på. Jag älskar böcker men jag hatar att läsa. Vadå motsägelsefullt? Jag har inte nog ro i kroppen.

Men någonstans i mitt inre är jag ändå övertygad om att jag en dag i framtiden kommer plöja mig igenom "Bröderna Karamazov". Tills dess får böckerna stå där och utgöra en falsk och påklistrad fasad av den kulturelitist jag egentligen vill vara.

Men om man skulle få för sig att skrapa lite på ytan så upptäcker man att undertecknad hellre ser på "Hål i väggen" än "Kobra" och roar sig med att läsa "Se och Hör" på jobbet.

Det är illa. Riktigt jävla illa...

Figge har redan avslöjat mig, nu väntar jag på att bomben ska brisera i andra läger. Tills dess; Sing-a-long ikväll...någon?

Viva la France.

Har blandat drinkar och pratat med nunnan i afton.

Samtalet gled på något vis in på Frankrike och dess vackert klingande språk. Hon berättade att det enda hon kunde säga på franska var "Voulez-vous coucher avec moi ce soir".

Jag skrattade. Högt och länge för jag tyckte det var jättekul. Av alla fraser som finns är denna den hon förmodligen aldrig kommer att få användning för.

Så jag agerade samarit och lärde henne "Je m'appelle" och hoppas vid min själ att hon kommer att få mer nytta av det!

Fredagscitatet X

Idag har jag inte ens något fredagscitat att bjuda på. Så illa är det. Jag hade tänkt skriva om när jag och JP snackade norrländsk litteratur och hon trodde att Torgny Lindgren skrivit "Palten" istället för "Pölsan". Men det blev inte så kul.

Sen hade jag tänkt skriva om Sandras specialsoppa på köttbullar och kål, men fick inte riktigt till det.

Till sist fick jag för mig att sno ett citat så att alla blir nöjda och glada:

Två tjejer ~14 sitter och pratar om allt mellan himmel och jord.
Tjej 1: Vet du, man får välja vilka kläder man ska ha när man blir begraven.
Tjej 2: Får man? Jag skulle nog vilja ha mina Diesel-jeans och min Fjällrävenjacka.
Tjej 1: Ja, man måste ju ha något bekvämt men samtidigt snyggt.
Tjej 2: Tänk om man inte hinner välja innan man dör. Då kanske typ mamma väljer kläder till mig. Om hon valde typ manchesterbyxor och en Cubus-tröja så skulle jag döö!

Jag vet inte varför, men det här känns som något som Tove har sagt...

Trevlig helg!

Braskitbraskitbraskit

Kristoffer Ragnstam - Swing That Tambourine

For goodness sake.

Hej. Det är vi som är Hippieshakers. Vi är en sluten stödförening för individer som hamnat lite snett i samhället. Anna, Linnéa, Tea och jag själv då. Vi har en hitlåt också. Den kanske kommer upp här på bloggen i framtiden.

Vi har en rock´n´roll-stämpel som är svår att tvätta bort. Vi är lite too cool for school och allt annat. Det är vi som brukar sätta Borlänge i skräck under somrarna och mötas på halva vägen i Umeå under vintrarna.

Vi gillar söta pojkar så som Teddy Lucic och Peter Siepen. Men INTE Timo Räisänen. Det har vi aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Annars har vi inte så många laster. Eller jo, vi gillar alkohol. Och bacon.

I december kommer vi vidga våra vyer och bege oss ner till huvudstaden. Där blir det bus eller godis. Jag hoppas på båda. Hoffmaestro står iallafall på schemat. Och så ska vi skjuta raketer på Fridhemsplan och slå klackarna i taket och så är det väl tänkt att alla ska hitta sig själva på en bänk i Vitabergsparken innan hemresan. Större krav än så har vi inte.

Det blir spännande. Kanske får Teddy följa med. Kanske inte.

Kusin Vitamin

Min kusin är hemma i Skellefteå på besök.

Hon är ingen vanlig kusin. Hon är nunna och bor till vardags på Vadstena Kloster. Känns skönt att jag har kontakter för en plan B om plugg-/Australien-/Stockholmsplanerna till våren går i stöpet. Ingen mer bingo, då blir det celibat och böner istället!

Hon är ingen vanlig nunna heller. På fredag ska vi blanda drinkar. Jag har lovat Kalles blåbärssoppa-likör43-vispgrädde som omväxling till nattvardsvinet. Jag tror det kan bli en hit.

Fickparkera.

Jag fickparkerar aldrig.

Har inte gjort det sen jag tog körkortet. Eller jo, okej. När jag och Niklas skulle på hockey, men det räknas egentligen inte. För efter uppskattningsvis femtioelva försök var jag uppgiven, svettig och arg. Så då fick han ta över ratten och jag fick ägna mig åt pedalerna. Och då gick det naturligtvis som en dans. Egentligen kan jag ju inte få cred för det. Men jag väljer att ge mig lite iaf.

Hur som helst. Här om dagen lyckades jag inte hitta en enda ledig parkering i stan. Körde längs Strandgatan när jag plötsligt fick syn på en lucka som jag i vanliga fall bara skulle passera och låtsas att jag inte såg.

Men plötsligt drabbades jag av ett sting av hybris som jag inte upplevt sen jag byggde melontorn på Coop som sedermera rasade när första kunden kom. Jag skulle fickparkera i Johanna Andersson-stil, goddamnit!!

Kör fram jämsides med bilen framför. Upptäcker att det sitter en medelålders kvinna i den bilen som kollar lite snett på mig. (Inte bara för att jag rent fysiskt befann mig snett bakom henne) Jag manövrerar bilen med en falsk fasad av självsäkerhet. Självfallet har jag öppen handflata när jag rattar den. OBSOBS! Detta är viktigt, det har alla erfarna bilförare, inte bara de som kör ut mat från Arken. Funderar också på att slänga upp högerarmen bakom passagerarsätets nackstöd, men hindrar som tur är mig själv.

Helt plötsligt befinner jag mig inne i rutan. Jag vet inte hur jag tog mig dit, men känner mig fantastiskt nöjd. Stolt som en tupp.

Nu till pricken över i:et. Eller löken på laxen eller kaviarn till ägget eller whatever. Just när jag ska vrida om nyckeln och ställa in p-passet ser jag hur kärringskrabban i bilen framför kör iväg.

Världens sämsta medmänniska? Eller såg hon bara att jag behövde övningsköra?

Lördag. A Lovestory.

Det här är Sandra. Hon är med i VC Travels och är en bra tjej. Hon lyssnar på skitbra musik och är en smarting. Hon jobbar med gamlingar. Vi har alltid kul tillsammans.

Hon till vänster är Malin. Hon är också bra och alltid glad. En gammal KUSKare som jobbar på Subway. Chicken Teriyaki säljer bäst om ni ville veta. Tillsammans hade de styrt upp en hejdundrandes 20-årsfest i lördags.

Det här är Sofia. Hon är cool. Hon har såna där snyggt trasiga strumpbyxor. Det är inne nu, men det tyckte hennes pappa inte om. Hon lärde mig hur man skulle göra, det var bara att rispa lite med nageln över strumpbyxan, baggis! Hon lyssnar på bra musik och har en mamma som är bra på engelska.

Det här är Matilda. Hon är rolig och snäll. Vi har spelat basket tillsammans sen urminnes tider och hon har jämt varit en av de bästa i laget. Hon tror att Oslo är ett land, men sånt får man ha överseende med. Hon ville också ha sådär snygga trasiga strumpbyxor och som det modeorakel jag är och eftersom jag just fått reda på hur man skulle göra, så erbjöd jag henne att hjälpa till.

Jag vette fan vad som hände. Jag slant litegrann med lillfingernageln och på ett ögonblick så hade hon en reva över hela låret. Jag ville ju bara hjälpa till...Man ska aldrig vara hjälpsam på fyllan, det brukar inte bli succé. Jag tråcklade ihop hela eländet med en hårnål.

Som ni ser så blev effekten inte riktigt densamma.

Men vi är vänner ändå! Hon ska få nya strumpbyxor.

Och dra på trissor och har ni sett på maken?! Där är ju Orup. Vi var på samma efterfest i lördags. Den mannen rymmer mycket kärlek.

En kul helg, klart slut.

Maars dag.

Det går rykten på stan om att det är Maars dag imorrn.

Bra Reinfeldt. Nytänkade och bra!

När jag fick veta det så rätade jag lite extra på ryggen, knyckte på nacken och slog näven i bordet och sa "att det var fanimig på tiden". Sen kastade jag lite med lockarna och tindrade lite extra med de gröna, för att få mer gratulationer.

Sen fick jag veta att jag är lurad.

Fars dag? Vad är det för jävla påhitt?!

Fredagscitatet IX

-Orup? Du har ju inte ens rätt att skämmas!!

Figge har bevisligen lite svårt att skilja på fin- och fulkultur.

Trevlig helg!

Angående det där med att falla för fel killar.

Jag och mamma promenerade på stan idag när vi fick syn på tre vakter som ledde en man i 25-årsåldern i handbojor.

Jag såg hur mamma utvecklade en rynka av avsmak mellan ögonbrynen när hon fick syn på honom. Därför kunde jag inte låta bli.

-Men kolla, där är ju Erik. Han som skrev en massa snusk i min studentmössa!

Scenen som följde var den roligaste jag upplevt på länge. Jag har aldrig sett en par ögon spärras upp vidare. Ett par näsborrar som var mer enorma än tjuren Ferdinands. Eller ett par ögonglober med större diameter. Ni vet den där svarta kvinnan på youtube som kan ploppa ut ögonen. Just hon, hon ligger i lä.

Sen sa jag att jag skämtade. Lite för tidigt för att hinna fånga hela spektaklet på bild, tyvärr...

Braskitbraskitbraskit

Och ännu bättre att de kommer till Umeå den 29 november.



Junior Boys- In the Morning

Det ska börjas i tid.

Igår jobbade jag på årets första julbord.

Det är den femte november och jag är redan less på Carola och hennes överpretentiösa "Barrabababam-little drummer boy". Den blir liksom inte bättre bara för att Blues är med. Hennes skiva snurrades om och om igen hela kvällen igår. Ska det fortsätta så här så kommer jag att vara psykiskt nedbruten och fysiskt ledbruten långt innan julafton.

Igår smakade jag även lutfisk för första gången. Ungefär som en smaklös tvättsvamp som ramlar sönder inne i munnen. Inte att rekommendera.

Sedan så var det uppdukat för valvaka med ost och vin och godsaker hos aös. Jag har kommit underfund med att jag är för gammal för att vaka. Gjorde man det inte till Lucia när man var fjorton ska man faan inte ge sig in på det när man är tjugo "bara för skojs skull". Men skoj var det i och för sig.

Dock slumrade vi alla till innan segern var klar. Grattis Obama. Grattis världen!

Det är inte lätt när det är svårt.

Att jag alltid ska falla för fel killar. Eller om det är tvärtom?

Mamma II

Rollerna är ombytta här hemma. Min mamma har börjar dra pappaskämt. Jag är ganska negativt inställd till denna tämligen krystade form av humor. Speciellt när den kommer från min egen mor.

Följande scen utspelade sig idag på Beckers färg. Jag och mamma skulle låna hem tapetprover till vardagsrummet och bad en kvinna om hjälp.

-Få se, det här med bårder, är det inne nu, undrar mamma.

-Nja, alltså det kommer ju alltid att finnas men just nu är det inte så populärt, svarar tapetkvinnan.

-Man kan väl säga att det inte riktigt är på tapeten nu, höhöhö!

-Eh, nej...precis.

Tapetkvinnan skruvar på sig. Mamma skruvar på sig och jag är vid denna stund lika nerskruvad som en korkskruv i en vinare en fredagkväll. Känner mig som tretton igen. "Meeen morsan, gud vad pinsamt"

Hon märker sedermera att skämtet inte går hem, säger "då lånar vi hem de här då" och traskar ut ur butiken.

Och så var det det här med geografin.

Eftersom jag inte gör/säger/upplever något roligt själv för tillfället så väljer jag att fortsätta citera andra som har mycket mer eh...vettiga saker att förmedla.

I tisdags kikade vi på Rosa Bandet-galan. Jag ringde in för att skänka pengar som den goda medborgare jag trots allt är. Inte alls för att jag ville vinna en ny bil, utan jag tyckte helt enkelt att forskningen var värd mina surt förvärvade 9,90 riksdaler. Kalla mig givmild, det är bara förnamnet.

Hur som helst så hade jag inte lika tur som den skånske gubbe som kom fram och fick prata med Hasse Aro där han stod vid den nya röda bilen.

När han pratade med skåningen så kommer det upp en sån där ruta i nederkanten av bilden där det står "Gunnar Johansson, Vebberöd".

Ingen tänker mer på det och jag är mest bitter över att det inte stod "Maria Nyström, Skellefteå" i rutan istället.

Plötsligt utbrister JP:

-Vebberöd? Vad är Vebberöd?

-Det är väl där han kommer ifrån. antar jag.

-Jaha. Ja, jag trodde det var färgen på bilen!

Snart har jag material till en ny bok "JPs samlade grodor vol. 1"

Fredagscitatet VIII

Jag och några vänner diskuterar framtiden. Och dåtiden. Oinfriade löften och drömmar. Det som en gång varit, det som aldrig blev och det som förhoppningsvis komma skall.

Samtalet glider in på Norge. Förut har vi pratat om att åka dit och söka lyckan och någon tycker att vi ska ta upp planen på nytt.

Någon annan whinar lite.

-Vadå? Är du inte sugen på att åka dit längre?

-Nä, jag har som blivit avsugen på Norge.

Trevlig helg!

Bond.

Röda mattan var utrullad. Bubblet på plats. De vackra gästerna likaså.

Av tidpunkten att döma kan man lätt tro att jag är full.

Det är jag inte. Jag önskar dock att jag var det, för ikväll har jag varit på premiär av "Quantum of Solace". Den hade nog varit bättre efter ett par öl.

Och för undertecknad som aldrig tidigare sett en Bondfilm kan det tyckas lite overkill att gå på premiären kl 00.07, men det tyckte inte jag.

Dock blev jag tämligen besviken. Så här lyder resumén.

"Pang-pang och vild biljakt. Pang-pang i en båt. Oh, snygg tjej! Pang-pang i ett flygplan. En annan snygg tjej! Sen avslutar vi med lite pang-pang på ett brinnande hotell"

Jag fattade ingenting. Vad hände med killen med pottfrilla och stödkrage? Varför var M så lik den gamla groupiefrisören på Ki? Vad fan betyder "solace" och hur dog gubben i bagageluckan?

Så många frågor, så få svar. Nej, Bond var för mig en besvikelse av stora mått. Den inkasserar ändå två plus av fem möjliga. Det andra enbart för Daniel Craigs fina bringa.

Silence Is Wild

Heter Frida Hyvönens nya tokhyllade album. Eller tokhyllade och tokhyllade, men Norran har iaf inte sparat på superlativen.

Jag tycker inte att silence är särskilt "wild". Hade jag släppt skivan så hade den nog hetat "Silence Is the Worst Kind of Punishment". Så känner jag nu.

Funderar på att inhandla skivan och höra om hon är så bra som det sägs. Jag är inte mycket för kvinnliga artister annars. Lite Säkert, lite Jenny Wilson, lite Anna Ternheim. Janis Joplin gärna. Och just det ja, Lill Babs måste väl också nämnas i detta sammanhang, eh.

Annars är det som med mycket annat. Det finns så många män som gör det så mycket bättre.

Och sådär får man inte skriva egentligen.

Men surprise-surprise. Jag gjorde det ändå.

The man in me.

Nu ska jag byta däck.

Det är en av mina oanade talanger tillsammans med att imitera Mr. Bean och rabbla folks registreringsnummer utantill. Jag har dock slutat imitera Mr Bean. En gång råkade jag se mig själv i spegeln när jag gjorde det och jag var fulare än när jag gråter. Och man är aldrig så ful som när man gråter.

Hur som helst. Jag är vansinnigt bra på att byta däck. Jag gör det varje år.

Och för att riktigt bejaka min manlighet så kommer jag att tillbringa resten av kvällen i underställ och dricka öl.

Okej...inte dricka öl, då.

Idag har jag fyndat.

Idag skulle jag köpa en present till bror. Istället hittade jag The Fine Arts Showcase "Radiola" för 69 riksdaler. Braskitbraskitbraskit.

Sen fick jag för mig att jag skulle köpa en bra flaska vin och ge bort i present. Sånt borde ju ändå uppskattas när man blir 22. Eller en flaska whiskey.

Det slutade med att jag köpte billigt vin. Men det lät gott. Jordiga toner med inslag av geléhallon och svarta vinbär. Allt vin låter iofs gott på beskrivningen. Tills dess att man korkar upp det och det smakar jävel ändå.

Jag tror jag skulle bli en bra vinbeskrivare. Jag skulle i alla fall vara ärlig. "Surt vin med en fyllig kropp av ättika och bitter men välkomponerad eftersmak av omogna citrusfrukter".

Folktandvården.

Jag har haft ett horn i sidan till Folktandvården ända sedan jag gick i mellanstadiet och inte fick tandställning som alla de andra små baaarnen.

Imorgonbitti ska jag dit igen.

Ikväll ska jag äta obscena mängder vitlök.

Ni vet vad de säger, hämnden är ljuv.

Mamma.

Min mamma är jättebra.

Hon är snäll och så. Och duktig på att lösa korsord och bakar världens godaste bullar. Sen är hon, precis som sin dotter, ganska lugn och beskedlig för det mesta.

Utom i trafiken. Där blir hon som förbytt till en italiensk temperamentsfull pizzamorsa med pms-besvär som bara väntar på att få slänga sig på tutan och skrika italienska okvädningsord åt medtrafikanterna. (Som man oftast kan kalla för mottrafikanter)

Men inte är det väl möjligt, tänker du nu. Mamma K? Jo, det är sant, bruschan, jag lovar och svär.

När vi var ute och körde bil förra veckan körde vi över Parkbron och från vänster kom en bil i full fart som skulle släppa förbi oss (ni vet, högerregeln, den som gäller överallt utom i Burträsk) Hur som haver, bilen saktar inte in utan fortsätter köra tokfort så mamma måste panikbromsa. Jag skrek till, ett vanligt Svensson-skrik på ca 92 decibel och tänkte att det var tur att vi hann bromsa.

Mamma tar i med ett 128:s "IDIOT!!!" och som om detta inte räckte avslutar hon det hela med ett 132:s "JÄVEL!!!!".

Jag sitter som en fågelholk och försöker höra vad tinnitusringningarna spelar för låt i mitt huvud. Sen tittar jag på mamma.

-Vad gör du? Sådär kan du ju inte skrika, säger jag och tänker att det var tur att ingen annan var med i bilen.

Jag ser att hon tycker det är genant, så bara för att sympatisera med henne slänger jag upp ett långfinger åt mannen i den gröna Audin.

Min mamma är jättebra. Förutom i trafiken.

Fotnot.

Min vän sa till mig

-Du har ju fina fötter, du måste gifta dig med en sånhäravahettere- fotfetischist.

Jag blev glad.

Great minds think alike.

Ikväll kläckte vi den otroligt smarta idén att man borde låta Peter Harrysson, Anna Book och Kikki Danielsson utgöra ett lag i "Hål i väggen".

Det är ju bra för miljön, tänk så mycket mindre frigolit det skulle gå åt. Kan bli dyrt att fylla en bassäng med fintärnad falukorv åt Kikki dock...

Fredag recap.

Det var roligt igår. Vissa hade lite för roligt.

Vi inledde kvällen hos Emma där hon visade prov på oanat flinka fingrar och spöade skiten ur sin bror i Guitar Hero. *Host, host*

André fyllde 20 jordsnurr igår så på hans fest gjorde vi också ett litet besök.

Efter det hängde vi hos Tea en stund på Kåffein. Jag försökte connecta med den svenske afrokillen som ser ut att heta Josef men inte gör det genom följande klockrena kommentar:

- Men öj, alltså gaaah, vi beställer samma drink OCH har samma hår! Fy fabian vilket sammanträffande!

Och fick ett inte fullt lika klockrent "Eh...okej" tillbaka. Så ska dom inte tas, tydligen.

Och ikväll ska bollarna rulla och klackarna upp i taket och Oles Southern Comfort tömmas. För ikväll är det tze grandiosa BINGOFIESTA! Jag gissar att jag kastar in handduken tidigast...

Hej där! Hey boy!

Jag är gästskribent här på bloggen. Vin och kvinnor. Kvinnor och vin. Nej men seriöst, Maria är ingen vindrickare direkt. Hon blandar vin med hallonsoda.

Maria -"Vin, VIN, it's not cool"

Dagens sanning: Maria höll inte för näsan när hon hoppade från 3-ans på eddahallen.

(Det sista är lögn)

Maria - Fast jag hoppade ju!

Fredagscitatet VII

"Vad är ett USP-minne?"

Trevlig helg!

Och så var det det där med ironi.

Efter vetenskapliga undersökningar har jag kommit fram till att det inte riktigt funkar att vara ironisk på Internet. Folk kan missuppfatta vad jag skriver.

Därför tänkte jag bara klargöra en sak en gång för alla. Jag är alltid ironisk. Och ganska ofta bitter. Ibland när andan faller på är jag även lite cynisk.

Så om jag skriver att någonting är bra är det oftast dåligt. Bara så ni vet. Om det inte handlar om Orup. Han är alltid bra.

And it hurts with every heartbeat.

Få saker är så jobbigt som att drabbas av hjärtesorg. Men när ens nära vänner drabbas är det minst lika ledsamt.

But I know just the trick. Vi ska äta choklad och lyssna på "Bara ett fån" och kanske dricka oss fulla och stanna uppe hela natten och vi kan till och med göra en liten voodoo-docka att sticka nålar i.

När som helst. Anytime. Jag har alltid jour.

Jag hatar den här stan.

Jag hatar den här stan för att det alltid händer så mycket.
Var tolfte torsdag har stan öppet till 21, lite väl saftigt i mitt tycke.

Jag hatar den här stan för att den lever på gamla meriter.
SM-guldet 1978 och Eiffeltornets Alimakhiss är givna favoriter.

Jag hatar den här stan för att det luktar så illa på Möjligheternas torg.
Gammalt piss och stekos från Kebabmannen, vart är närmaste papperskorg?

Jag hatar den här stan för att alla heter Lundmark eller Marklund.
När invånarna skulle folkbokföras måste någon ha somnat en bra stund.

Jag hatar den här stan för att vi tycker att vi är så bra på musik.
Face it, Sahara Hotnights är från Robertsfors och skulle hellre dö än att flytta hit.

Jag hatar den här stan och ändå bor jag kvar.
Måste ha något att göra med att luften är så klar.

Fast egentligen kan jag skylla på Bush och hans finanskris
att jag inte ens har råd med en biljett till Paris.

Där det händer.

Kulturfika - Welcome to our place.

Lill-Babs.

Marielle tyckte jag skulle skriva ett inlägg om Lill-Babs.

Jag tror att hon har nåt otalt med kvinnan men själv har jag, konstigt nog, inget emot Lill-Babs. Hon är ju en levande legend för tusan! Jag måste hålla mig i skinnet för att inte dra till med att kalla henne den kvinnliga motsvarigheten till Orup.

Jag gillar att det glittrar om henne när hon ler. Förmodligen är det allt solpuder hon borstat på för att förbättra den orange året-om-solariebrännan. Hon hade kunnat vara Madeleines mamma, fast då hade hon ju varit drottning och det hade blivit svårt att förklara för kungen...

Jag gillar att om man kikar riktigt noggrannt och lyfter bort lite av det sönderfönade håret så kan man se små gulliga bitar av silvertejp bakom hennes öron som ska släta ut rynkorna. Cat Woman light.


Jag gillar hennes pliriga ögon som sänder ut ett budskap liknande "jag-har-legat-med-fler-män-än-din-morsa-kan-räkna-till". Det gillar jag verkligen. Vad mamma tycker förtäljer lyckligtvis inte historien.

Jag gillar att hon har gått i höga klackar hela livet och nu inte kan gå i lågskor. Jag gillar det, fast jag fattar det inte. Vadå? Det är väl bara att ta av sig skorna?

Jag gillar att hon förmodligen skulle slå igenom stort i hiphop-världen om hon tog på sig ett par lågskor. Introducing Lil'babs. Yo, Yo, mah Järvsö-niggahs! Succé!

Jag gillar att hon är manlig, hon pratar som att hon har rökt fjorton paket cigg om dagen och dessutom sänkt en flaska JD till kvällsfikat. Och så går hon så jävla bredbent också... Eller just ja, det var Nanne Grönwall.

Jag tror ta mig fan jag gillar allt hon gör. Ja, förutom att hon aldrig ger upp Klas-Göran. Jag menar, hallå Barbro, det var FEMTON år sen han skrev sist. Sluta gå hemma på fäbon och vänta, han kommer inte tillbaka. Dessa blondiner...

Kanske inte kaffe ändå.

Från början hatade jag kaffe.

Men med tiden så har jag blivit bättre och bättre på att dricka det. Först som sötsliskiga kaffedrinkar med två droppar kaffe i, sen latte och sen vanligt kaffe med mjölk.

Nu kan jag självmant ta en kopp kaffe efter maten. Så gjordes det också på Waynes när vi åt lunch i helgen.

JP, som är kvar i mormorssaftstadiet och inte ens får gå på Systemet än, grymtade ur sig:


-Ah, men jävligt ball du är som dricker kaffe då.

-Mjo, det börjar gå rätt bra nu faktiskt. Men man borde aldrig börja, man får ju mindre bröst av att dricka kaffe.


- Ja, jag ser det.


AJ! Vart kom den där ifrån? Från klarblå himmel, ett blixtnedslag som skulle fått självaste Tor generad. Nejmen tack, det är ju precis vad man vill höra. Kärlek. Fan, love you too liksom...

Jehovas.

Idag har jag upptäckt att Jehovas vittnen har börjat ta till nya tekniker för att värva medlemmar.

Jag var ute och sprang och såg en bil som stod parkerad på ett suspekt sätt vid vägkanten. Jag tänkte på Engla. Och på hon som blev mördad i Gällivare och på allt annat som Leif GW säger och som får mig att bli mörkrädd.

Så jag började springa fortare och flåsade som en upphetsad isbjörn. Som om inte detta var nog la jag på ett riktigt morskt och elakt ansiktuttryck. Lite som Persbrandt när han ska se arg ut, ni vet, ner med ögonbrynen och skjut ut underkäken så man ser helt utvecklingsstörd och farlig ut. Allt för att de skulle fatta att jag var en sån tjej man inte skulle bråka med.

Sen kom jag närmare och såg att det var Jehovas och inte någon kallblodig mördare. Jag andades ut. Lite för tidigt kanske, för just när jag passerade bilen vevades rutan ner.

Han skjuter mig! Hann jag tänka.

Men gubben i förarsätet sträcker ut två händer och ger mig en applåd. Och glada tillrop hörs från baksätet i bilen. Jag kände mig som Gebrselassie på upploppet i OS. Jag ler tillbaka och till min förvåning hör jag mig själv ropa:

-Bra hejaklack, men jag skriver inte på nåt!

Så lättköpt är jag inte, liksom.

Kvällens höjdpunkt.

Man börjar ju undra vad det är för en slags trubadur som väljer att avsluta kvällen med Frälsningsarméns klassiker "Pärleporten". Vilken stjärna!

Behöver jag säga att allsången togs till nya himmelska höjder?!

Mål i livet.

Jag är egentligen en ganska enkel tjej.

Mitt största mål i livet är att lära mig spela munspel. Och att kyssa någon högst upp i Eiffeltornet. Och så måste jag lära mig texten till "När Sofia dansar go-go" utantill. Annars är jag rätt nöjd.


Det går inge vidare med nåt av ovan nämnda.


Det tog fyra veckor för mig att fatta att man kunde blåsa både utåt och inåt i ett munspel. Det närmsta jag har kommit Frankrike var när jag, iklädd en randig tröja, ska upp en baguette och lyssnade på Edit Piaf samtidigt. Att jag fortfarande bara har lyckats lägga "Det är jädrar i det snuset, gung i hela ordenshuset när Sofia spräcker kjolen i en go-go" på minnet är inte heller särskilt beundransvärt med tanke på hur ofta jag lyssnar på låten...


Men jag är inte bitter. Ikväll ska vi fira Anna som fyller 20 och dricka oss berusade och glömma bort eventuella misslyckanden i livet. Vad gäller födelsedagsbarnet själv så har hon legat i en sovsäck utanför systemet sedan i tisdagseftermiddag. Det här kommer bli kul! Grattis!

Fredagscitatet VI

Detta citat sades faktiskt idag.

Jag och JP promenerar på Trädgårdsgatan i riktning mot Brinkenhuset, som de håller på att renovera eller bygga om. Hur som helst så går det skattepengar dit.

Högst upp i ett av de stora fönsterna står en målare i vit skyddsdräkt och håller på att måla om innertaket.

JP stannar upp och utbrister med häpnad:

- Kolla, det är ju en kanin däruppe!!

Jag fattar ingenting. Tittar på målaren. Tittar på JP, som vid det här laget har upptäckt vad som egentligen försiggår i fönstret och säger urskuldrande:

- Jamen alltså när han höll upp armarna sådär så såg det ut som öron på en stor, uppblåsbar kanin. Typ barnunderhållning.

Eh, jomen så att...Trevlig helg!

Fredagscitatet V

Eftersom förra veckans fredagscitat utgick så är jag bussig och bjuder på två stycken denna afton.

Stadsfesten 2008. Staden lever upp. Människor är glada. Möjligheternas torg är för en gångs skull faktiskt fyllt av...möjligheter.

Klockan är runt halv fyra på morgonen. Langoskön är omänsklig. Solen har varit ner och tvärvänt och är på väg upp igen. Bakfyllan ligger och vibrerar mellan betonghusen. Jag står och diskuterar med Figge, min mest kulturella arbetskamrat genom tiderna (just efter Tove) om huruvida jag bör läsa ut en påbörjad Dostojevskij eller inte.

En medlem ur Kulturfika med militärisk bakgrund bjuds in i samtalet.

-Jamen du, du vet ju vem Dostojevskij är?

-Jo, visst är det den där gamla, ryska målaren?

Jobbig tystnad följer. Den avbryts först av ett lite tveksamt "Du skulle ha två skagen, va"

(Inom föreningen ägnar vi oss mest åt fika om det inte framgått förrän nu)

Frasse.

Ikväll ringde Frasse. Frasse vem? Jamen Anders Franzén. Från Knivsta. Hemskt sympatisk kille. Och nej, vi känner inte varandra. Trevligt samtal ändå som följer:

-Hej, det är Maria.

-Ja, hej det är Frasse.

-Eh...Frasse?

-Men haha...daah! Vad rolig du är då!?

-Hmm...alltså va?

-Ja, har jag inte hamnat på Enebyvägen?

-Näsch, du har hamnat uppi Schälläftä.

-Jaså, ja då har jag slagit fel riktnummer. (för -070 är ju ett inte alls ett flyktigt riktnummer)

-Aha, men ingen fara, hörrdu.

-Men tack ändå för att jag fick höra din trevliga och ljuva stämma. (här kan jag ha lagt till några superlativ själv)

-Eh, ja...detsamma, det var...trevligt!


WOW, jag tror Frasse kommer bli en såndär människa som jag kommer ringa och plåga på söndagkvällar när jag är bakis och har tråkigt och säga "Berätta vad du har gjort i helgen, vilka vakter skämde du ut dig för på krogen, vilken tjej drog du hem? SÄG!SÄG!SÄG!"

Han kommer nog hata mig, men ringer man fel och är sådär trevlig så får man skylla sig själv. Jag känner mig lite som the Cable Guy, fast i aningens mer psykisk balans. MWAHAHA!

Nostalgi.

När vi gick till bussen i lördags passerade vi Klutmarksskolan. Jag blir alltid nostalgisk när jag går förbi där.

Nu ska den läggas ner, var sak har sin tid, tydligen. Nedläggningen gör att jag blir än mer nostalgisk och minns en massa roliga händelser från min tid som cool katt på låg- och mellanstadiet.

Jag minns hur vi satt i matsalen och Melinda började skratta när hon hade mjölk i munnen och jag som satt mitt emot fick en hel störtskur av mjölk och halvmjukt knäckebröd över min nya vita tröja. Det var ju Marwin för faan. Från JC! Kanske det coolaste man kunde ha 1998! Jag var arg i flera dagar.

Sen minns jag Cornelia. Vi fick alltid jobba tillsammans fastän vi inte tyckte om varandra och alltid började bråka. Hon var Jehovas vittnen och käkade myror på lunchrasten. Jag var fullkomligt normal i den här åldern.

Jag minns när alla hade jazzbyxor och buffaloskor. Men inte jag. Jag undrar varför. Kanske för att jag var längst i klassen redan då och aldrig har klätt i snortajta spandexfodral på spirorna.

Vi hade en träslöjdlärare, herr Åberg. Han brukade ha gylfen öppen och vi var alltid rädda att det skulle ramla ut något som kunde kapas av utav sticksågen. En gång sa vi till honom. Han svarade att det var skönt att lufta grejerna lite på morgonkvisten. Efter det tittade jag alltid på hans hårfäste när han pratade.

Jag skulle kunna sitta här och skriva hela natten. Nu är det 2008 och jag känner ingen som käkar myror längre eller hoppar hopprep med Spice Girls t-shirt. Det är tråkigt. Inte undra på att man blir nostalgisk...

Bert Karlsson.

Ibland undrar jag var logiken ligger?

Var finns logiken i att Skåne tillhör Sverige? Hur logiskt är det att Batman blir Läderlappen på svenska? Och vem faan anser att Bert Karlsson är Sveriges svar på Jamie Oliver?

Det där sista lät ju jättekonstigt tycker du, men faktum är nåt ljushuvud på TV4 tyckte att det var en superidé att låta Bert bli programledare för nya Mat-akuten, där man undersöker skolmaten och lär barnen äta nyttigt. Jamie Oliver var programledare för den brittiska versionen av programmet.

Men hallå liksom? Bert Karlsson ska lära barn äta nyttigt! Det här känns inte riktigt bra. Det är ungefär som att sätta en laddad pistol i händerna på en tvååring och säga "Gå ut och lek i trädgården nu". Eller som att sätta en falukorv i händerna på Kikki Danielsson och säga "Varsågod, Kikki. Gör nu något konstruktivt av den här situationen".

Man vet utgången från början. Det kommer inte sluta lyckligt.

Nu kanske du tycker att jag borde se programmet innan jag uttalar mig, men det är inte riktigt min grej. Förutfattade meningar är skiten. Sist jag såg Bert Karlsson var på ett mittuppslag i Aftonbladet för ett par år sedan när han satt och jäste naken i ett badkar fyllt med mjölk.

Då lyckades jag just så pass hålla tillbaka en serie kaskadspyor. Sedan dess har jag undvikit allt den mannen har tagit för sig och kommer göra detsamma med "Mat-akuten".

Stockholm goes Norrland.

Jag har haft besök från Stockholm i helgen. Niklas fick se Norrland från dess bästa sida. Och vi har haft det så trevligt att jag inte har haft tid att blogga. Sen lät det krasch-boom-bang i datorn och enligt osäkra källor så var det mitt fel, så nu sitter jag med pappas supertröga bärbara och försöker knåpa ihop ett inlägg.

Jag försökte vara en bra guide i helgen och visa alla sevärdheter i staan. Vi gick ut hårt med hockey i torsdags, vinst för AIK och nästan alla var nöjda. På fredagen skulle vi självklart titta på Möjligheternas torg och stadens stolthet, fontänen "Lyftet". Jag vet inte om det var denna skräckupplevelse som fick oss att känna att Skellefteå inte riktigt räckte till, så vi styrde kosan norrut till Lule för att titta på Plannja och riktig basket. Sen upp en sväng på Vitberget, dit jag kan tipsa kommunen att skicka sommarjobbare med röjsåg nästa sommar.

Hockey igen på lördag. Mannen med guldleendet lyckades charma byxorna av både Ruthie och Sten-Georg...eller om det var tvärtom. På kvällen en barrunda som inleddes på Olearys, vilket verkar ha gått och blivit en ungdomsgård för 90:or, fortsatte på ett tämligen tomt Balzac och avslutades för vissa i fosterställning i knäet på Odenkvinnan. Vette tusan vad han charmade av henne. Kjolen?

Vad passade bäst en kylig söndagseftermiddag i oktober? Mys med film? Fika? Promenad i solskenet? Nejdå. Nu snackar vi damfotboll... denna styggelse till sport. Förlåt, det var hemskt trevligt, tårna frös fast, George underhöll och jag fick Gott&Blandat. Dessutom vann Sunnanå, så det blev en riktigt bra avslutning på en ännu bättre helg.

Trav.

Nu när nya Norran är här läser jag allt. Den blev fin, tycker jag.

Imorse läste jag till och med travsidan. Inte så spännande eftersom jag inte kan nånting om "sporten". Min enda närkontakt med hästar är ju som sagt ridskolan. Och dalahästen. Men hur som haver så tycker jag det är kul att läsa vad travhästarna heter. I travbranschen är de väldigt nytänkande och dissar fullkomligt namn som Pållen, Brutus och Brunte.

Inom travsporten ska man sticka ut och gärna döpa sin fåle till Glimåkras Super Furry Foxy Roxy eller liknande. Jag hittade dock min favorithäst bland namnen i tidningen.

Media Hora. Vem faan döper sin häst till Media Hora? Okej att det är ett spanskt namn, men man måste ju tänka lite internationellt och räkna med att hästen förmodligen kommer slå igenom i stora Sverige...ehum.

Jag tror jag ska börja titta på trav enbart för att höra kommentatorerna under loppet. Så vansinnigt roligt.

- Vad tycker du om Media Horas lopp?

- Mediokert. Hon har så mycket mer att ge.

Till Ronja.

Får man tycka att Astrid Lindgren är dålig?

Jag tror inte det. Det är ungefär som att svära i kyrkan eller att tycka att judeutrotningen var en riktigt fiffig idé.

Egentligen har jag ingenting emot Astrid. Jag hatar bara allt hon har gjort. Det är för mycket röda knutar och lyckliga barndomar för min smak. För mycket Klutmark.

Ska jag vara ärlig så hatar jag Ronja Rövardotter mest.

För i helvete Ronja, jag håller dig som ensamt ansvarig för dagens alla miljöproblem. Det var du som startade 80-talets osunda tuperings- och hårsprejsvåg. Jag antar att filmen var sponsrad av Wella för ingen person ser ut sådär i håret i vanliga fall. Jag skyller inte klimatproblemen på de som dricker flaskvatten och vägrar åka kollektivt, jag skyller dem på dig! Det var inte så konstigt att Vildvittrorna fick malignt melanom eftersom hålet i ozonskiktet över Mattisskogen är i klass med hålet i min plånbok efter veckor som arbetslös.

Jag kommer förmodligen blir hatad och skickad till helvetet efter det här inlägget, men det är ingenting motför vad Ronja kommer bli om hon inte räddar den jord som hon är på god väg att förstöra. Ta ditt ansvar, människa!

En liten paus.

Jag har drabbats av den där bloggtorkan som alla pratar om. Det är trist. Jag har ingen inspiration, och ett allt för ospännande liv att skriva om. Jag tänkte knåpa ihop ett jätteroligt inlägg om den konstiga killen som jobbar på Clas Ohlson. Men fick inte till det. Sen tänkte jag skriva ett hatinlägg till Brolle. Men det blev inte riktigt bra heller. Men håll till godo, jag är på god väg. Och på torsdag kommer Niklas hit. Det kommer bli kulkulkul! Och Brynäs kommer få en massa spö!

Meanwhile lämnar jag er med en fråga att klura på: Vad hände med Adelsten? Ni vet den där klädaffären som huxflux gick upp i rök. Jag har för mig att de var som Åhléns, fast bra mycket sämre...

Den dumkåta dalahästen.

För er som inte riktigt fattat galoppen så kan jag förtydliga att jag och Johanna har varit ute och kört bil i veckan. Vi åkte ner till Mora och slickade på muggar som Gunde Svan druckit ur. Sen for vi vidare mot Uppsala och bodde hos Britta. Där träffade vi också Niklas innan det var dags att åka norrut mot Sundsvall där vi bodde hos Johanna och hängde med Tobbe. Sen tvärgjorde vi IKEA, åkte till Ö-vik och hälsade på ärketönten Linnéa innan sista stoppet gjordes i Umeå hos Emma.

Många fina människor har vi träffat och mycket roligt har vi haft. Måste säga att Mora var den stora positiva överraskningen på resan. Där sprang vi genom Vasalopps-målet, ropade "SKYYYNDAU, SKYYYNDAU" i falsett åt förbipasserade cyklister och kikade på dalahästar i äkta turistanda.

I en park stod det en stor och röd och fin dalahäst. Den ska ryktas, tänkte jag och rusade dit medan fotograffantomen Johanna stod med kameran i högsta hugg.

-Sätt dig på den, ropade hon.

HA! Jag var liksom tjejen som har gått ridskola på Hedensbyn. Tjejen som spelat basket i åtta år och förmodligen är spänstigare än Kobe. Min motståndare var en töntigt målad trähäst som inte var högre än en Islandsponny. Segern var redan klar.

Jag försökte slänga mig upp på den lite lagom graciöst, men efter min Rhodosdiet hade mina byxor krympt så pass att jag inte vågade satsa fullt ut. Försökte sedan hoppa upp på den men studsade av som en projektil. Bilisterna som passerade har inte stirrat så mycket sedan Anna Nicole Smith var HMs julmodell.

I ett sista desperat försök prövade jag att ta den bakifrån. Kan alla killar kan det väl inte vara så svårt, tänkte jag. Men tji fick jag. Dalahästen stod där och försökte se oberörd ut, men under hans grön- och vitmålade ansikte kunde jag se hur han log i mjugg. HÄSTJÄVEL!

-Men ska det vara så svårt, skrek Johanna. Innan hon gav mig kameran och slängde sig upp på hästen som värsta kissnödiga cowboyen.

Och där stod jag. Besegrad. Defeated. Av ingen mindre än en trähäst.

Fredagscitatet IV

Man blir lite dagavill när man är ute på vägarna. Jag höll nästan på att glömma bort att det är fredag. Hur som haver så serveras här dagens fredagscitat, en geografisk groda som gått och blivit en klassiker vid det där laget.

På väg hem från en bortamatch i Umeå ägnar vi oss åt så kallade billekar på vägen hem för att få tiden att gå. Vi var kanske 14-15 år gamla och leker den här Säg-ett-ord-som-börjar-på-samma-bokstav-som-föregåendes-ord-slutar-på.

Ämnet är världens länder.

Folk svänger sig med kluriga länder som Azerbajdzan och Nicaragua. Det går dock inte lika bra för alla och en av deltagarna vädjar till domaren att välja bokstaven O eftersom hon har ett så himla fantastiskt skitbra magnifikt land som börjar på O.

Till sist ger han med sig och säger O.

- JAAA! OOOOOSLO!!!

Ehm?

Trevlig helg!

Vet inte riktigt varför...

...men vi bilar söderut. I natt.

Mora, Uppsala. Hälsa på gamla KUSKare. En sväng förbi Sundsvall på hemvägen och kanske ett stopp hos ärketönten i Ö-vik också. Den som lever får se.

Vi hörs. Puss

Saker att göra en lördagkväll när dina vänner lämnat staden/jobbar/är på konstiga fester.

*Titta på "Musikmaskinen", "Sing a long" eller annan högkvalitativ TV och tacka Gud för att SVT finns.

*Där de förövrigt visar "Orup & Lena"!!

*Läsa modebloggar och tänka att jag kommer aldrig bli som dom. Och djupt i mitt inre försöka tränga undan en önskan att vara som dom.

*Ta en snus, försöka läsa "Snö" och förbanna den pajas som gav Orhan Pamuk Nobelpriset.

*Rensa ur plånboken på gamla kvitton. OBS! Alltid jätteroligt!

*Ringa en full vän och få en alkoholstinn kärleksförklaring "Asschå, du e väääärldens bäschta kåmpissch, jag loooovaar".

*I sin ensamhet dricka sig berusad på billigt rosévin, ringa en vän och ge en alkoholstinn kärleksförklaring "Asschå, du e väääärldens bäschta kåmpissch, jag loooovaar".

*Försöka slicka sig på armbågen.

*Lyssna på föräldrar med vänner när de dricker vin och får något drömskt i blicken när de talar sig nostalgiska om rulltrappor på EPA och Barnens Dag.

*Dricka Pisang Ambon och klura på hur mycket färgämnen de egentligen har slängt i den.

*Äta en bit kladdkaka som inte alls blev kladdig och förbanna sig över det utan tvekan största I-landsproblemet genom tiderna.

*Planera ett terrordåd.

*Genomföra det.

Alive!

Det är dagens sanning. Svampbob rullar igen. Vi har upplevt så mycket tillsammans, han och jag. Från när jag målade honom med mammas läppstift i taket när jag var två år tills att Hippieshakers stajlade om honom och drog på roadtrip till kärleken i Dalarna. Det känns bra att han är på benen igen. Som Jesu uppståndelse...fast ännu mycket jättebättre.

Orup.

Jag har tänkt skriva ett hyllningsinlägg till Orup.

Men det blir inte idag.

Jag har fått klagomål över att jag skriver för långa inlägg. Risken är stor att jag skulle segla iväg alltför mycket i min tribut till svensk pops mest välbevarade skatt. Jag skämtar inte, så bra är han! Ted Gärdestad kan slänga sig i väggen. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha Orup som pappa, men då tänker jag om...Jag skulle tamigfaan vilja vara gift med geniet! Han har egentligen gjort allting rätt här i livet, förutom att göra comeback med GES och inte lagt in en ordentlig stöt på PH.

Just ja, långa inlägg. Ska sluta nu. Dessutom har jag hört att det finns 33 000 bakterier per kvadratcentimeter på tagentbordet. Därför blir det här ett kort inlägg innan desinfektion och middag.

Fredagscitatet III

Fredag idag igen. Vad passar då bättre, förutom lite oxfilé och ett glas rött, än att bjuda på ett trevligt citat.

Kräftskiva. Frågesport. Stämningen mellan de olika lagen är fientlig men på ett hanterbart plan. Det handlar om prestige. Ingen har råd att svara fel...

- Vilken är den lagstiftade inkassoavgiften?

Tystnad...men en person verkar väldigt på hugget och får till sist ur sig;

- Öh, öh...gaaah! Ja, A-KASSA!!

Tystnad. Allmän förvirring övergår i gapskratt. (Rätt svar var 160 kronor)

Trevlig helg!

Skräckfilm.

Jag vet inte varför jag utsätter mig själv för att titta på skräckfilm. Jag kan vara den räddaste personen du känner. Jag vet att min eh, tuffa yta säger nåt annat, men skrapa lite på fasaden så kommer du hitta en Lille Skutt i fosterställning när det vankas skräckfilm.

Förut kunde jag faktiskt erkänna att jag inte ville titta på sådana filmer. Men med tiden har jag bilvit oförtjänt kaxig, jag har ju trots allt sett (läs: suttit bakom en kudde och sms:at) minst två skräckisar sen i februari.

I lördags var det dags igen. Jag och Tove och Matilda zappade mellan olika kanaler och fastnade på femman där Vince Vaughn struttade runt i tajt polotröja. Erik upplyste oss om att det var nyinspelningen av "Psycho". Mina ögon spärrades upp när jag hörde det. Jag blev lite torr i munnen. Harklade mig och försökte med ett lite tafatt "Öj, det är ju Beck (för hundrafemtielfte gången) på TV4plus.

Men sen kom den där kaxigheten tillbaka. Jag menar hallå? Vince Vaughn, det är ju en rolig snubbe, en sån där riktig mysgubbe. Han har ju tom varit tillsammans med Jennifer Aniston! Inte kan han väl spela otäck!? Det här skulle ju bli en baggis, en sketen nyinspelning från -98. HA! Jag skrattar Hitchcock i ansiktet!

Men ju längre filmen fortgick desto mer började jag förbanna mig själv. Först för att jag inte tog över fjärrkontrollen och sedan för att jag inte har lika lätt som Matilda för att somna så jag slapp se skiten. Varje gång hon snarkade till eller Simba släppte av en högljudd fis från hans plats på golvet hoppade jag fem meter upp i luften.

Tove gjorde också sitt bästa för att skrämma mig. Men på det medvetna planet. Skrek "WOOOUUÄÄH" och "BÖÖH" och där satt jag och hoppade upp och ner i soffan som en vitrysk gymnast på uppåttjack och önskade död åt Vince Vaughn och en ändelse till filmen.

JENNIFER!? Vad såg du någonsin hos Vaughn? Okej, att du har världens snyggaste hår, men din smak vad gäller män är under all kritik.

Jag körde hem till Klutmark i mörkret, där gatlamporna släcks kl.00. Visade sedan prov på oanad snabbhet när jag löpte som en jagad gasell in från garaget. Låste dörren på två röda och var sedan tvungen kolla minst tre gånger så att den verkligen var låst. Som en rituell avslutning innan läggdags så var jag tvungen att råka tappa lypsylet på golvet så att jag skulle kunna kolla under sängen utan att rörelsen skulle vara onaturlig.

Aldrig mer skräckfilm. Och Vince, du har bränt dina skepp för all framtid...

Kulturhockey/hockeykultur.

Just ja, jag var på hockey igår. Fin hall, jämn is. Vad mer kan man begära? Vinst vore väl kul när jag för en gångs skull pallrar mig till ladan. Men sån tur hade vi inte.

AIK förlorade, 4-5. Jag hade lite svårt att koncentrera mig på matchen. Jag satt mestadels helt fascinerad över att Kimmo Koskenkorva var så liten. Jag har hört att Krekula måste lyfta upp honom till duschknappen i omklädningsrummet efter matchen. Han ska få låna mina nya transvestitskor, lillstackarn!

Jag, Eva, Linus och Alle satt bredvid en kvinna som vi först trodde var Brad Morans morsa. En kvinna med gula hörselkåpor och rosa Sveatoppluva (bara denna kombination förtjänar en eloge) En kvinna som helt ogenerat skrek "Skate, motherfuckers" på bredaste kanadensiska, som om det vore det naturligaste i världen. En kvinna som viftade med sin medhavda röd-vita lönnlövsprydda flagga varje gång AIK gjorde mål. Klart det måste vara Morans morsa!

Tills Alle kläckte ur sig att det var en idrottslärare från Anderstorpsskolan som hette Ruthie. RUTHIE?! Låter som något sydstatarna skulle kunna döpa en minigris till. Inte namnet på Skellefteås roligaste fan sen Stengeorg...

Skor.

Som ett steg på vägen i min nya serie "Att klä mig kvinnligare" köpte jag i helgen ett par nya skor.

Farliga sådana. Höga. Svarta. Blanka. Kunde fått vilken skogshuggare som helst på fall. Jag kände mig väldigt classy och kvinnlig när de utprovades på stan. Mina spiror blev långa och välsvarvade och skitsamma om skorna var lite vingliga, jag hade ju mest bara tänkt stå i baren och se läcker och fotomodellslång ut i dem.


Mister Mastercard fick återigen jobba.


Men man är ju aldrig så snygg som framför spegeln på affären. Hemma blev jag helt plötsligt 2.05 i strumplästen när jag vinglade runt på parkettgolvet och kände mig som någon hämtad från en dokumentär om könsbyte. "När Martin blev Maria". Jag såg ut som en transvestit, men rörde mig som Bambi på hal is. Och även om det här låter som en spännande kombination så kan jag avslöja att det var det inte.

Dessutom är den här stan så stor så att jag har lyckats köpa likadana skor som min kompis, helt ovetandes om den andre. Så nu kan vi vingla runt på stan tillsammans. Jag ser redan titeln på tittarsuccén framför mig "The ladies formely known as Evert and Martin". Som Prince. Fast lite längre räckvidd...

En resa bakåt i tiden.

Gick på stan.

Kände mig ful. Grå. Trist. Håret var risigt och såg ut som någon hade hällt en flaska matolja i det. Hyn var i ett kritiskt läge. Det enda som kunde pigga upp mig nu var ett oplanerat inköp. Jag måste köpa något. Något som gör mig lycklig.

Svängde in på Kicks. Böjde ner huvudet så jag inte skulle möta någon bekants blick. Oh, lala. Vad skådar mitt norra öga? Ett läppglans som smakar kokos? På rea! Plötsligt såg jag mig själv skrida fram på en strand på en söderhavsö. Jag var brunbränd, fräsch. Någon spelade hulahula-musik med toner som lockade till eh...dans!? Håret var lockigt och långt. Det doftade förföriskt av exotiska blommor, hav och kokos från mina plutande läppar.

It's a keeper!

Väl hemma skulle jag pröva mitt nya fynd. Ah, najs konsistens...så där lagom smetigt. Men vänta, vad är det för doft? Stickigt!? Fränt! Sött och sliskigt!

Plötsligt passerade mitt liv revy. (Iaf bakåt tills dess att jag började dricka alkohol) Där tog det tvärstopp och då kunde jag erinra den stickande doften av kokos.

Malibu.

Jag luktade som kvällarna i början av 2000-talet smakade. Inte så jävla gott med andra ord. Mina läppar doftade billig fjortisfylla, sprit inhandlad på Alko i Finland av snälla syskon. Kokoslikör utblandad med avslagen Coca-Cola. Drinkar blandade till perfektion så att de skulle skänka oss en kväll i en buske. Eller framför en toastol. Var det bara jag och Sandra som drack Malibu?

Jag vet inte. Men med ens var inte det där läppglanset en så stor hit. Funderade på att ge det till min kusin. Hon fyller 13 idag. Alldeles oförstörd. Men jag vill inte medverka till framtida alkoholmissbruk, så jag avstår.

*Fotnot: Maria började inte dricka alkohol förrän hon var 18. Hon vill bara, genom det här inlägget, att det ska se ut som att hon gjorde nåt ballare än att sitta hemma och se på "Fångarna på Fortet" när hon var 14. (Reds. anm.)