Och så var det det här med geografin.

Eftersom jag inte gör/säger/upplever något roligt själv för tillfället så väljer jag att fortsätta citera andra som har mycket mer eh...vettiga saker att förmedla.

I tisdags kikade vi på Rosa Bandet-galan. Jag ringde in för att skänka pengar som den goda medborgare jag trots allt är. Inte alls för att jag ville vinna en ny bil, utan jag tyckte helt enkelt att forskningen var värd mina surt förvärvade 9,90 riksdaler. Kalla mig givmild, det är bara förnamnet.

Hur som helst så hade jag inte lika tur som den skånske gubbe som kom fram och fick prata med Hasse Aro där han stod vid den nya röda bilen.

När han pratade med skåningen så kommer det upp en sån där ruta i nederkanten av bilden där det står "Gunnar Johansson, Vebberöd".

Ingen tänker mer på det och jag är mest bitter över att det inte stod "Maria Nyström, Skellefteå" i rutan istället.

Plötsligt utbrister JP:

-Vebberöd? Vad är Vebberöd?

-Det är väl där han kommer ifrån. antar jag.

-Jaha. Ja, jag trodde det var färgen på bilen!

Snart har jag material till en ny bok "JPs samlade grodor vol. 1"

Fredagscitatet VI

Detta citat sades faktiskt idag.

Jag och JP promenerar på Trädgårdsgatan i riktning mot Brinkenhuset, som de håller på att renovera eller bygga om. Hur som helst så går det skattepengar dit.

Högst upp i ett av de stora fönsterna står en målare i vit skyddsdräkt och håller på att måla om innertaket.

JP stannar upp och utbrister med häpnad:

- Kolla, det är ju en kanin däruppe!!

Jag fattar ingenting. Tittar på målaren. Tittar på JP, som vid det här laget har upptäckt vad som egentligen försiggår i fönstret och säger urskuldrande:

- Jamen alltså när han höll upp armarna sådär så såg det ut som öron på en stor, uppblåsbar kanin. Typ barnunderhållning.

Eh, jomen så att...Trevlig helg!

Fredagscitatet.

Det är fredag, därför bjuder jag på ett litet finurligt citat från en kompis som vi kallar X.

Jag: Alltså tänk om man dör nu, undrar vilka som skulle komma på ens begravning?

X: Ja, helt sjukt, ska man bjuda folk eller!?

Ehm...?

Cykelfantasten

Jag är dålig på att köra bil. Lite sämre på att åka inlines. Och helt fantastiskt oduglig på att cykla.
Speciellt under inverkan av berusande drycker.

Eftersom jag är från bushen cyklar jag inte så ofta. Jag skyller den rena lättjan på att avstånden är för stora. Fram för allt gör jag inte som vissa stadsbor som använder cykeln även på vintern, genom snö och över is. Det är som att be om att få åka plingplong-taxi till plåsterkåken.

En sen kväll i somras hade jag och JP varit ute och svängt de lurviga på Station8. Kvällen till ära hade jag lånat hennes mammas cykel så att vi skulle ta oss fram lite smidigare och slippa åka taxi. Och smidigt hade det gått, minst sagt. Över bro och kullersten hade vi tagit oss utan minsta antydan till ostyrighet.

Kvällen skulle avrundas som sig bör med en French på Statoil söder. Nu kom mandomsprovet. Eftersom JP är en stressad figur och kvällskylan hade börjat krypa in under skinnet så kom det sig naturligt att vi skulle äta och cykla samtidigt. Baggis!

Några meter senare låg jag på backen. Skrapsår på knäet. Cykeln i en skrotig hög bredvid och korven utflugen ur sitt bröd.

-Men herregud, hur gick det med cykeln?

Äkta vänskap vs. Materiella ting 0-1.