Livstecken från ärketönten.

Fick ett sms imorse från en av de mest okomplicerade och härliga människor jag känner.

"Jag råkade hosta upp en pommes fritesbit nyss. Så. Sjukt. Otrevligt. Den har alltså suttit i min hals hela natten och liksom väntat på att få komma ut. Yuck!"

Jag vek mig trippel av skratt. Med ens såg jag hela scenariot framför mig, hur ärketönten, någonstans i gränslandet mellan rödvinsdvala och vakenhet, plötsligt rycker till. Vrider och vänder sig, känner hur tungt huvudet är, känner smaken av sandpapper i munnen och hostar till.

Oh, en liten pommes! Tar ut den och begrundar den mellan tummen och pekfingret. Aningens lös och sladdrig, men nog är det en pommes, alltid! Ser först förskräckt ut, sen lite mer förnöjsam och pillemarisk. Kollar till höger om sig i sängen. Inget sällskap. Kollar till vänster om sig i sängen. Inget sällskap. Och som ett barn som äter snorkusar när mamma tittar bort, åker pommesen in i gapet igen i 190.

Ärketönten somnar om. Mätt och belåten i tron att ingen vet om hennes snuskiga tilltag. Men ack vad man kan bedra sig...