Big in Japan.

Jag borde skriva något om resan. Det finns så mycket roligt att dela med sig av att jag inte vet vart jag ska börja.

Kanske när jag träffade Chieko.

Chieko är en kompis till Lena som vi skulle låna lägenheten av. Chieko är en svensk japan och jobbar på Universitetet. Jag hade ringt henne kvällen innan och sagt att vi skulle komma och hämta nyckeln. Det var ungefär som att beställa kinamat, fast lite svårare. Till slut lyckades jag förstå att vi skulle ringa henne när vi hade klivit av tunnelbanan vid Universitetet.

Sagt och gjort.

-Hej, vi skulle vilja ha två tio-bitars sushi. Sa jag inte. Utan någonting i stil med att nu är vi här och vill träffas. Hon svarade att hon skulle komma ut om fem minuter.

Följande fem minuter spenderade jag och Tea med att klura ut vem av alla människor som passerade oss som kunde vara Chieko.

-Hon kanske?

-Nej, för ung.

-Men hon måste det ju vara, sa jag och pekade på en asiatisk kvinna med typiska pluggarglasögon som såg lite allmänt vilsen och sökande ut på väg mot tunnelbanan. Hon är det!

Jag märkte att kvinnan var på väg ner utan att ha upptäckt oss och kvicktänkt som jag är så sätter jag fart och halvspringer mot henne samtidigt som jag ropar "Ohoo, Chieko" Typ.

Kvinnan stannar inte förrän jag är riktigt nära. Jag vinkar på ett konstigt, mekaniskt-á-la-robotdans-anno-1984-sätt och frågar igen "Chieko"? Kvinnan kollar konstigt på mig. En svettig norrlänning som försöker kommunicera med henne på vad som för många kan framstå som ett låtsasspråk.

-Är det du som är Chieko?

-Sorry? Hennes avlånga ögon blir faktiskt klotrunda och uppspärrade. En rolig syn. Vid det här svaret har jag fortfarande inte fattat galoppen utan tycker att det mest naturliga vore att gå över till att bli lite mer internationell. Jag menar, trots att hon förmodligen bott i Sverige en herrans massa år kanske hon inte förstår norrländska.

-Are you Chieko?

-No. Sorry.

Jag skäms. Lite. Släpper skamsen förbi den stackars kvinnan som försökt nå den ingång jag skickligt blockerat med snabba sidledsförflyttningar under samtalet. Hon ser lite skärrad ut.

Ja just det. Sen kom den riktiga Chieko. Då var jag lite mer avvaktande i det sociala spelet.

A hard work work.

På jobbet är jag alltid på tårna.

Pigg. Glad. Och fantastiskt företagsam. De senaste dagarna har jag dessutom visat prov på en extraordinär arbetsmoral. Så pass extraordinär att vissa arbetskamrater överväger att utse mig till Årets medarbetare 2008. (Det där med ironi har aldrig varit min grej)

I söndags jobbade jag med Funky Fredde och Mahatma Lindgren. En rätt vanlig söndag med andra ord.

När jag satt där vid mikrofonen på söndagsaftonen och var sådär alldeles särskilt arbetssam så kom plötsligt Fredde fram och började skandera något som följer:

-Fy fan, vad du luktar vitlök, jag kan knappt stå här. Vad käkade du igår egentligen?

-Eh, på Frasses.

Vid den här tidpunkten får någon i lokalen Bingo och jag säger "Ingen mer, en vinnare 30 kronor, fyller tre rader" eller något liknande i mikrofonen.

-Du kan inte lukta sådär bara av ett skrov, du måste ha käkat något till pommesen?

Liksom ironi, har tvåvägskommunikation heller aldrig varit min grej, så utan att tänka på att jag har mikrofonen påslagen så svarar jag

-DRESSING!! Så att alla i lokalen hör.

Jag dog av skratt. Fredde dog av illvilja. Men så vitt jag vet så dog ingen av pensionärerna. De bara knyckte på nacken, rätade till löständerna och inväntade "Ivar 22".