Freja har varit på besök. Hon är ovanligt klok för att bara vara fyra.
Vi satt och kollade på foton och stannade vid ett föreställandes jag, Sandra och JP när vi var i USA.
-Gissa vem jag tycker är finast på bilden!!
-Nädu, det kan jag inte göra, sa jag. Med ett brett leende inombords, vansinnigt säker på att hon skulle peka på mig, jag menar, jag är ju i alla fall hennes favoritgranne. Men barn kan man aldrig lita på...
-Hon! Pekar på Sandra.
Jaha...det var ju just snyggt.
-Men är inte jag fin då, försöker jag med, lite tafatt och pekar på mig själv.
-Är det där du? Mjaa, du var väl ganska fin också.
Konstlat? Va? Det dög åt mig iaf. (Jag valde att blunda för de tveksamma "väl" och ganska") Jag gillar verkligen ärligheten i det hela. Det kändes inte alls framkrystat från någon bitter, cynisk tjej som inte kan acceptera att hennes kompisar är snyggare än hon själv och därför söker bekräftelse hos en fyraåring. Nejnej, det här var ren och skär, öppenhjärtligt sanning. Det var så vackert att se, hur ärligheten övervinner åldersbarriärer, räcker ut en varm, symbolisk hand och bygger broar. Eller något sånt.
Det är det som är bra med barn, dem kan man inte lura. Nejdå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag lurar barn hela tiden. De är så naiva...
Jag försöker, men de är helt enkelt för smarta för mig.
Men vilken jävla unge!!!
Haha nää det är faktiskt ganska kul att barn (och dom på Klockar med för den delen) är så uppriktiga!
JP, det roligaste var ju att du slutade trea i sammanhanget!? ;)
Jaja, men det var ju bara för att du smörade in dig. Om jag hade varit där hade jag åtminstone kunnat lura till mig andra platsen. Kan även hända att jag hade knipit första!
Don't flatter yourself!;D
Skicka en kommentar