Allt är inte guld som glimmar, eller nåt.

Har botaniserat bland julskivorna idag. Njutit av Otis Redding, Phil Spector, Elvis och andra finfina klassiker. Blivit smått religiös som jag blir varje gång jag hör på "Oh, helga natt" med Björling. Rynkat på näsan åt Carola och Jill Johnson och briljerat med att kunna nästan hela texten till "Mer jul". (Okej, man briljerar inte med att kunna nästan hela texten, men jag ville bara få det sagt)

När så alla klassiker var avverkade var jag inte mättad för det, jag började gräva igenom de gudsförgätna, dammiga skivorna längst bak i cd-hyllan. Skivorna som ingen i familjen egentligen vill kännas vid. Ni vet såna där skivor man beställer från småknattar som säljer jultidningar bara för att man vill stilla sitt samvete och är less på Knasen.

Hur som haver, på en av dessa skivor, som jag inte ens vill erinra namnet på, återfinns den sämsta versionen av en jullåt som någonsin måste ha spelats in. Den är så dålig att den är värd att lyssna på bara för det.

Vi snackar om en svensk version av den suveräna "Fairytale of New York". Vid rodret för detta sjunkande skepp återfinner vi Nordman, aka knark-Håkan och ingen mindre än den där sönderblonderade tuttsångerskan från Ainbusk, som ingen vet vad hon heter, bara att hon låg med Persbrandt en sommar när körsbärsträden stod i blom som aldrig förr.

Det här kan aldrig sluta bra, tänkte jag när jag läste bak på skivkonvolutet. Ni kan aldrig ana hur rätt jag hade...