Fickparkera.

Jag fickparkerar aldrig.

Har inte gjort det sen jag tog körkortet. Eller jo, okej. När jag och Niklas skulle på hockey, men det räknas egentligen inte. För efter uppskattningsvis femtioelva försök var jag uppgiven, svettig och arg. Så då fick han ta över ratten och jag fick ägna mig åt pedalerna. Och då gick det naturligtvis som en dans. Egentligen kan jag ju inte få cred för det. Men jag väljer att ge mig lite iaf.

Hur som helst. Här om dagen lyckades jag inte hitta en enda ledig parkering i stan. Körde längs Strandgatan när jag plötsligt fick syn på en lucka som jag i vanliga fall bara skulle passera och låtsas att jag inte såg.

Men plötsligt drabbades jag av ett sting av hybris som jag inte upplevt sen jag byggde melontorn på Coop som sedermera rasade när första kunden kom. Jag skulle fickparkera i Johanna Andersson-stil, goddamnit!!

Kör fram jämsides med bilen framför. Upptäcker att det sitter en medelålders kvinna i den bilen som kollar lite snett på mig. (Inte bara för att jag rent fysiskt befann mig snett bakom henne) Jag manövrerar bilen med en falsk fasad av självsäkerhet. Självfallet har jag öppen handflata när jag rattar den. OBSOBS! Detta är viktigt, det har alla erfarna bilförare, inte bara de som kör ut mat från Arken. Funderar också på att slänga upp högerarmen bakom passagerarsätets nackstöd, men hindrar som tur är mig själv.

Helt plötsligt befinner jag mig inne i rutan. Jag vet inte hur jag tog mig dit, men känner mig fantastiskt nöjd. Stolt som en tupp.

Nu till pricken över i:et. Eller löken på laxen eller kaviarn till ägget eller whatever. Just när jag ska vrida om nyckeln och ställa in p-passet ser jag hur kärringskrabban i bilen framför kör iväg.

Världens sämsta medmänniska? Eller såg hon bara att jag behövde övningsköra?