Ni glommer val inte bort

Really down under - Det nya svarta!

Packa pappas kappsäck.

Jag håller på med en ny avhandling, den går under arbetsnamnet "60 liter av mitt liv" och kommer att innehålla väl valda delar ur min garderob, sandaler med tveksam fotriktighet samt alldeles för många väldoftande produkter i för stora flaskor.

Efter ungefär tio timmars aktivt packande (jag har legat på golvet och sett Vänner samt varit på Anderstorp och tagit sprutor) och moget övervägande så har jag lyckats prioritera bort Flux och hårsprej från min packningslista.

Just nu sitter jag och utövar "Arga blicken" mot min ryggsäck och väntar på att den, likt Sesam, ska öppna upp ett hemligt fack så att jag rymmer min Dostojevskij-trilogi samt min helårsförbrukning av bomullstops.

Jag känner på mig att det kommer bli en lång natt.

Just ja, min och Jennys reseblogg finns nu uppe till allas förfogande http://reallydownunder.blogspot.com är sidan du ska hänga på för att läsa om vad vi pysslar med på andra sidan jorden när vi inte släcker bränder och jagar känguru. Vi ska försöka uppdatera så ofta vi har möjlighet. Under tiden kommer rulesbymaar ligga på is.

Ha det gott alla vänner, vi hörs före vi ses!

Puss och kram!

Skell vs. Sydney

Just nu vet jag inte vad som känns mest lockande.

* 15 grader minus och fyra dagars oavbrutet snöfall i mörka Skellhell

* 48 plusgrader och ett brinnande inferno i Australien

Det finns liksom ingen hejd åt nåt utav hållen...

Ikväll blir det canneloni!

I rent obscena mängder.

Ikväll är det avskedsfest för mig och Lillsparvhjärtat. Bitterljuvt med betoning på ljuvt. Så snör på dig pjattskorna så ses vi förmodligen, mest troligt, förhoppningsvis på Johanna i Parken.

Shine on!

Tantvarning # 3

På tal om det där med tant. Här kommer nästa pinne på stegen. Jag har köpt stödstrumpor.

Vart fan är världen på väg liksom? 21 år gammal och redan allvarligt traumatiserad och skadad inför framtiden.

Eller egentligen har mamma köpt dem till mig och har tänkt ta över dem efter jag kommer hem. Genom att förtydliga detta så inbillar jag mig att det hela känns lite mer legitimt och lite mindre genant, men i själva verket har jag nog fel.

Marinblå.

Jag funderar nu också på att ta med mig några torra finska pinnar i en liten Tupperware-låda och bjuda mina medpassagerare. Eller ta med mig en palett av Allers, Hemmets Veckotidning, Året Runt och Allas, samt tre stycken blyertspennor med suddgummi på toppen till att lösa korsord. Det räcker inte med en, en kan ju gå sönder. Eller två...

En vanlig dag på stan.

Jag och Ronny lyckas alltid kläcka fantastiska idéer när vi inmundigar lunch. Eller lyckas och lyckas, men någongång ska ju vara den första.

Så idag fick vi för oss att göra ett studiebesök hos Pingstkyrkan, för att de "hade tillgång till en så pass stor lokal att det borde försiggå andra suspekta aktiviteter där inne" eller nåt i den stilen.

Sagt och gjort, efter buffé på Tatung begav vi oss tvärs över Stationsgatan och stod plötsligt mitt framför denna oerhörda, till synes ointagliga, tegelfästning. Vi prövade alla ingångar, gick runt huset, men tom personalingången var låst.

Lite uppgivna gick vi mot EFS istället, mest för att morsa på Eva men även för att kolla in altartavlan och sakristian (?). Väl där upptäckte vi att tekniken gått framåt inom denna gren av Svenska kyrkan.

Något så gentilt som en kollektomat hade jag aldrig sett förr. Jag blev eld och lågor och valde givetvis att skänka pengar till EFS kyrkan. Fika är inte riktigt min grej som ni kanske vet.















Jag hade spenderarbyxorna på mig denna eftermiddag och känner mig riktigt nöjd med min insats. Nu hoppas jag att jag blir förlåten alla min synder och sånt där. Det brukar alltid gå köpa sig fri. Typ...

Ett litet tips från undertecknad.

Om man är stressad och har ont om tid ska man aldrig, aldrig, oavsett hur bråttom man har, snyta sig och skölja munnen med Flux samtidigt. Det är inte behagligt. Nånstans.

En trevlig helg.

Stockholmsveckan i Skellefte är över för den här gången.

Den avslutades med ett trevligt besök i biosalongen.

Innan dess fick vi kika på när Brynäs förlora

Och träffa på en hjord med renar som inte alls var så stora

Fredagen var vi på Scandic och kollade på coverband

Där Linus styrde upp damer med van hand

Sen åkte vi pulka nerför en jättebrant kulle

Och prövade äta tunnbrödsrulle

Vi käkade alger varje morgon och kväll

Skoja bara, det blev skrovmål, kanske ingen skräll

Kort sagt, bjöds det upp till riktigt trevliga dagar

Trots att vi missade Ostens hus är jag inte den som klagar

Tack för besöket, välkommen åter

Chuckie är så ensam i stugan att hon gråter

Kicken2.

Min favorit-ståckhålmare Rulesbycarl-Carl är på besök i den stora staden Skellhell. Utan långkalsonger, vinterjacka och snöskor. Än så länge har det gått bra. Nu väntar rensafari och sen ska vi gå på Gunnelsafari utanför bingon. Middag hos Eva och Krutov lateron. Awesome.

Travelfever.

Jag börjar få lite resfeber nu. Alltså bara lite.

Jack berättade att det finns vattenormar i Australien som kommer upp i toaletterna. Och kanske biter en i stjärten och ger en farliga sjukdomar och gör så att ens blod blir svart och till slut stelnar. Eller kryper upp i anus och aldrig kommer ut, så det alltid kommer pirra i kroppen på ett icke tillfredsställande sätt. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag kommer att öva på att kissa stående i två veckor. Under dessa två veckor kommer jag förmodligen måste öva på att skura golvet i badrummet lika många gånger...

Dagens soundtrack.

Hela dagen har jag gått och nynnat på signaturmelodin till Småstjärnorna.

"Stjärna, en stjärna, vill du bli en stjärna? Sjunga och spela en lååååhåååt"

Det är väl inte så farligt egentligen, men det värsta är att jag tycker att den är riktigt klatschig. Dessutom framkallar den bilder på Martin Timell i stentvättade jeans, vilket jag fortfarande funderar på om det är bra eller dåligt...

Alla ska bada.

Var tvungen att panikbeställa ett par bikinis från HM ikväll för att

1) Jag inte litar på det australiensiska modet. Jag tror att de är lite down under och way after i de flesta sammanhang.

2) Den bikini som jag (enligt egen utsago) badade sönder på Rhodos på grund av extrema uppvisningar i diverse vattenkonster och avancerade träningspass i fjärilssim, var betydligt mer illa däran än vad jag kunde minnas.

Jag bad mamma laga den litegrann och när jag prövade den såg den faktiskt riktigt nice ut. Riktigt. Så på gårdagens simtur på Edda fick den göra mig sällskap. Det gick riktigt bra, ända tills det var dags för den obligatoriska innan-badet-duschen. Plötsligt var det som om Newton och lagen om alltings överjävlighet fick för sig att samarbeta, till stort förtret för undertecknad.

Direkt bikinin kom i kontakt med vatten var det som om tyget töjdes ut och la sig i små, små veck så det såg ut som jag hade nåt slags illasittande volang-raffset på mig. Dessutom verkade fodret vilja slita sig åt andra hållet så det stack ut lite här och där under kanterna så det såg ut som att jag hade tagit på mig ett par krämfärgade mormorstrosor under. Hot! Vad är det för jävla bikini som inte tål vatten?!?!

PANIK.

Jag försökte stoppa in, dra till, veckla ut och vika över alla lössittande tygstycken. Och om jag gick med 8-centimeterssteg hela vägen till bassängen så skulle den nog faktiskt hålla sig på plats.

Stel som en pinne, försökte jag på ett naturligt sätt äntra bassängen. Det gick sådär. Då började nästa utmaning. När jag tog första simtaget kände jag hur Newton var på sitt bästa humör igen. Bikinitrosorna satt så dåligt uppe pga resåren som sett sina bästa dagar att de liksom drogs bakåt (förmodligen var min snabba bröstsimsteknik en bidragande orsak också) Tur att jag befann mig under vattnet i alla fall. Men varje gång jag mötte en lite mer seriös simmare, ni vet en sån där med simglasögon, måste jag liksom vrida kroppen ett kvarts varv för att medsimmaren ska slippa få en skymt av mitt un-skinny white ass och till följd av det dra tidernas kallsup och förmodligen dö på kuppen av chocken.

Kanske därför jag har så konstig träningsvärk idag. Nacken känns också stel. Det tror jag dock beror på bastandet efteråt. Ty under närmare tjugo minuter fick jag kämpa för att hålla blicken borta från min förra spanskalärares nakna lekamen som hon hade valt att placera bredvid mig i bastun medan hon pratade på om livet och kryddade samtalet med lite hejiga spanska uttryck som "Ay caramba!" under tiden. (Okej, det sista var en lögn)

Behöver jag säga att jag höll hårt i i min handduk under tiden.

Bara för att förtydliga.

Den som väljer att inleda sina sms till mig med "Tja Kicken" kommer inte, jag upprepar, INTE att få några julklappar i år!!!

Ängesvägens finest (i kategorin över 30år)

Den här bilden är egentligen bara en hyllning. Till livet i stort. Till skimrande framtidsdrömmar och stora mål. Till dagar som varit och dagar som skall komma. Till vänskap som överbygger åldersbarriärer. Till glädje och eufori och till Harry och Gunilla. Här kommer fortsättningen på "Dagens applåd". It aint over yet... Och Harry var inte så full som han ser ut. Kanske inte JP heller.

Ett bryskt uppvaknande.

Imorse ringde mamma och väckte mig vid ungefär 10.36.

-MARIA!!! Vilken låt är det här?

Yrvaken och förvirrad fattar jag ingenting. Har jag hamnat mitt i nån frågesport på radion? Jag hör nåt slags brus i bakgrunden men lyckas inte urskilja något igenkännbart.

-Va?

-Men vilka är det som sjunger? Nästan skriker mamma K igen, väldigt uppjagad.

Jag fattar fortfarande ingenting, men anstränger mig för att hitta igen någon slags melodi från bruset som uppstår när hon frenetiskt försöker trycka in mobilen i radions högtalare.

-Skynda! Åtta bokstäver. C-lucka-L-fem luckor.

Med ens blir jag klarvaken. Det är ju lördag och klockan är efter tio. "Coldplay" svarar jag och hinner knappt avsluta sista stavelsen innan jag hör ett klick och hon har lagt på.

Melodikrysset är heligt om lördagsförmiddagarna...

Nu äre party! Shine on!

Wayne's Coffee.

Idag tänkte jag behandla frågeställningen "Varför går man egentligen till Wayne's Coffee?"
Egentligen är det ganska obegripligt. Dyrt, opersonligt och högljuddt. Ändå är alla där. Så även jag. Jag har länge funderat på varför och har därför sammanställt en lista över möjliga anledningar:

1. För att fika gott fika. Nja, jag vet inte. Det är alltid samma gamla fika, fast ibland när slentrianen börjar bli alltför påtaglig så tar de hjälp av den lilla nissen bak i disken (inte Jack) som får komma på nya klatschiga rock'n roll-namn till bakverken, som typ Devil's cake och Angel's cake. Och sen kan man köra på med samma tråkiga fika två år till (man har ju ändå fräschat upp det med ett nytt namn) Sen har de kardemumma i allting. Jag hatar kardemumma!

2. För att dricka gott kaffe. Ja, faktiskt! Gott är det, men dyrt. Fast det har man råd att kosta på sig när man gör sig en karriär i bingobranschen.

3. För att träffa Tove & Jack. Självfallet!

4. För att äta en god lunch. Kycklingsalladen är god. Likaså bagel med räk-och parmesanröra. Så känner man för att lägga ut sin halva månadslön på en lunch så rekommenderar jag Wayne's. Dock höjer jag ett varningens finger och säger att man bör vara där tidigt, gärna ställa sig och köa utanför runt halv sju-sju på morgonen, om man vill vara säker på att få sig en kycklingsallad. Annars brukar konversationen i kassan låta något sånt här:
- En kycklingsallad med pasta, tack.
- Vi har slut pasta
- Eh, okej. Men det går bra utan.
- Vi har slut kyckling.
- Okej, jag kan ta en med lax.
- Slut.
- GI-sallad då?
- Slut, tyvärr. Och förresten så har vi slut grönsallad och tomat och dressing och paprika också så du får väl nöja dig med en torr kardemummabulle idag. Nästa!

5. För att synas med den rätta klicken. Det här diskuterade jag med någon. Jag vet inte riktigt vilka som hör hemma i den "rätta" klicken. Men tydligen är det dom som beställer en americano på Waynes, hänger lite på Antikvariatet på eftermiddagarna, diskuterar svåra saker över en öl på Kåffein och avslutar kvällen på Nocks. Vette fan hur man ska gå till väga för att verkligen synas med det här gänget. Att sätta sig vid bordet framför och ta kort på sig själv med en latte i handen och klicken väl synlig i bakgrunden (om man kisar och har druckit fyra Corona) kanske är värt att pröva.

6. För att föra djupa samtal om livet med vänner och andra. Absolut inte! Jag fattar inte vem som skötte ljudisoleringen på det stället. Såå svårt är det faktiskt inte att slänga upp ett par isoleringsskivor i taket. Som det är nu så måste man hålla för öronen, blunda och nynna tyst för sig själv på valfri låt av Willie Nelson för att överhuvudtaget kunna höra sig själv tänka. Då kan ni tänka er hur svårt det är att föra en dialog i sagda miljön. Har man dessutom oturen att komma förbi mitt under ett barnvagnsfika med glada damer i de dryga 30 som betäller kladdkaka och negerboll och har med sig minst två skrikande knattar var, då rekommenderar jag att man vänder på klacken redan vid Torsten.

7. För att Blondinbella/annan inflytelserik person rekommenderat stället. Kanske. Om Blondinbella skriver att Coffeehouse är såå 2006 och att Wayne's är the place to be så är det klart att många av hennes allierade slänger på sig ljusblåa Fjällräven, smetar lite Idomin på läpparna och knatar raka vägen till Waynes och beställer en vaniljlatte som, på något underligt vis, lyckas räcka i hela 2,5 timmar.

Det här blev ett väldigt långt inlägg. Har du lyckats läsa hela så är jag otroligt imponerad, tacksam till och med. Så tacksam att jag rentutav kan slå på stort och bjussa på en kopp kaffe på W's vid lämpligt tillfälle.

Shine on!

Jag hade ingen aning om att Fältöversten låg vid Trysil.

Ibland önskar jag att jag hade lite mer skinn på näsan, lite mer bett, lite mer ork att stå på mig i prekära situationer. Som till exempel när jag höll på att köra på skruttsaaben eller när min mobil kissade mig i ansiktet vid upprepade tillfällen. Lite mer mothugg hade varit nyttigt att bjuda på, men kanske inte så här mycket.

Ikväll ska jag laga middag med Stylebyal-Al och Målvakten. Al har lovat att ta med kryddor så det blir nog inga anekdokter från katt-grannen efter i afton tyvärr.

Trevlig helg osv!

Grannar.

På Ploggatan har Eva en, enligt ryktet, väldigt snäll granne. Hon heter Buhr i efternamn, är pensionär och lite till och Eva brukar låna köksstolar och kavlar och sånt av henne. Det är ungefär så mycket jag vet, jag har aldrig träffat grannen i fråga. Tills igår.

Två gourmander var vi som fick för oss att laga lasagne på aftonkvisten. Allt gick enligt planerna tills vi skulle göra Bechamelsås. Eva är nämligen, trots tre år på HR och arbete på Arken, den person i världen som äget minst kryddor. Fram till i julas uppgick förrådet till salt och svartpeppar. Typ. Så hon knatade över till grannen för att låna lite vitpeppar.

Inga problem. Lasagnen blev vansinnigt god.

När vi sedan skulle dra vidare så passade vi på att lämna tillbaka burken. När Eva plingade på dörren väntade jag med spänd förväntan på att få se hur denna drömgranne såg ut. För mitt inre såg jag en äldre version av Lill Lindfors öppna, iklädd mintgrön negligé och med en cigarill i ena handen och en chihuahua mellan de pälsprydda tofflorna. Det var inte för inte som det började pirra lite i kroppen. Fantasin skenade iväg och till slut öppnades dörren.

Jag stod ett par steg ner i trappan och hörde hur samtalet tog sin början. Detta var något alldeles unikt. Tanten i fråga pratade på sådan brajj-bondska att hon fick lirarna i Lövångersrevyn att framstå som förespråkare för rikssvenska. Vi både spetsade öronen och försökte koncentrera oss på vad hon sa. Det gick sådär.

-Tusen tack för lånet, sa Eva.

-Du skulle ju ha behållit burken, sa tanten (så här långt gick det bra)

-Nejdå.

-Vart har du kattrackarn då? Sa tanten, tog ett steg ut ur trapphuset och fick syn på mig. Jaså där är du, den stora! Jag log. Ett lite förvirrat leende, samtidigt som jag funderade på om det var en komplimang att bli kallad stor kattrackare.

-Jag sitter vid symaskinen, fortsatte hon. Vi det här laget var både jag och Eva så förvirrade att vi ansåg det bäst att försöka avsluta samtalet.

-Jaså, sy på då. Sa Eva. Och så gick vi. Förbryllade över vad vi just hade hört. Ingen av oss lyckades bena ut vad hon egentligen hade sagt. Men en sak är säker, där ska jag göra fler besök. Inte var dag man blir jämförd med en kissemisse.

Veckans bravader.

Jag har gjort mycket spännande saker i veckan. Ovanliga saker. Saker som jag egentligen inte är så stolt över.

Jag har varit på hockey två gånger och besökt Coop två gånger. Det måste nog vara rekord. Inte ens när jag jobbade där fick jag jobba två gånger i veckan...

Hockeyn må då vara, det var faktiskt riktigt trevligt, förutom att det bjöds upp till två förlustmatcher. Hade jag varit en lite lustig medelålders kvinna som aldrig ser på sport (typ min mamma) så hade jag naturligtvis, med glimten i ögat, skyllt förlusten på att jag var där och tittade. Att jag var jinxen, men herregud, så var det givetvis inte. Jag skyller på att Månsson spelar bakis och att Renberg glider runt på isen och tror att han är större än Obama.

Förlusterna till trots, så fick jag veta en massa viktiga saker. Som att Ruthie har sökt jobb i sekretariatet. Hon har faktiskt "soooekt älle jabb harr inne". Ihärdig donna, den där. Vidare fick jag reda på att Marttinen har en jättepetterniklas och fick lära mig skillnaden på offside och icing en gång för alla. Nu kan jag det i sömnen.

Besöken på Coop var lite mer bekymmersamma. Ända sedan jag slutade på Rövslickeriets slott så har jag försökt undvika att sätta min fot där. Men mamma ville ha sällskap under storhandlingen, så jag ställde motvilligt upp. De hade ju så billig kyckling den dagen...

Jag fick ångest redan ute på parkeringen. När vi sedan skulle gå in så kände jag igen den bekanta doften. Det luktade bakterier och baciller. Det luktade rädsla från undersåtarna i den illa uppställda personalhierarkin. Det luktade billig Date-parfym från min förra chef som irrade runt bland gångarna, ständigt beredd att avfyra en kvittrande hälsning lika falsk som Pernilla Wahlgrens påklistrade leende. Det luktade nybakat bröd och gamla bananer. Men inte grillad kyckling.

Vi blev utan kyckling. All möda i onödan, tänker ni nu. Stackars Maria. Men inte gick jag lottlös från Coop, inte. Nej, mamma tyckte jag skulle få ett par fårskinnstofflor för 24.90:-

Jag protesterade förgäves. "De kan ju vara bra att ha i Australien. Ja, att gå i inomhus såklart. Sen kan du ju rentav lämna dom där".

No shitshizzle? Är det sanning? Jag skulle alltså utan att känna skuld, kunna lämna tofflorna i Sydney. Det är ju för bra för att vara sant. Frågan är om de inte kommer att få möta sitt öde redan på Arlanda, på botten av en sopkorg...

Nu får det vara nog.

Nu har även folk utanför jobbet börjat säga att jag ser ut som Kicken från The Poodles. Okej att vi behärskar samma fräcka fingerföring och verkar använda samma hårbalsam, men nån måtta får det väl ändå vara. Imorgon är det jag som ringer och bokar klipptid hos Jossan.

Vad hände?

För ett par dagar sedan satt jag och åt middag i köket. Radion var på och för tillfället spelades "Oh boy" med Miss Li.

Då kommer pappa inhasandes i köket i sina fårskinnstofflor storlek 44. Han går fram till köksbänken, plockar med sig en apelsin och säger "Det här är ju Miss Li".

Innan jag hinner uppfatta vad som just hänt så är han ute ur köket igen och där sitter jag och gapar som ett fån med några spagettistrån på väg ut ur munnen. Sa han Miss Li?

Pappa D? Han som är uppvuxen med Elvis Presley och Neil Sedaka. Han som brukar sitta vid köksbordet med en kanelbulle och lyssna på kvällsandakten kl 21.45 på Radio Skellefteå. Han som är övertygad om att indierock är ett indiskt ytterplagg och bara känner till Timbuktu som stad. Han som tror att Daft Punk är en sjukdom. "Du vet han drabbades av Dafftpunck, jo he var ingen vacker syn".

Ni förstår kanske att förvåningen var stor? Efter denna väldigt sinnesförvirrande händelse drabbades jag av en apatisk chock som jag just så pass har återhämtat mig ifrån.

Dagens lilla godbit.

-Hon har ändå snygg kropp. Ja, för att vara tecknad alltså.

Signerat Jeez. (Det handlade om en dam i Simpsons)

Aussie baby.

Jag har varit på väg åt många håll. Jämfört med mig så är Matilda Lerner en riktigt beslutsam ung kvinna.

Jag och Johanna skulle till Göteborg med Fossland som roomie (vet inte om han någongång var medveten om detta). Sen mot Oslo. Sen mot Trysil. (Där hamnade Johanna) Sen tyckte vi damer att det vore ball att jobba i Stockholm. Där hamnade vi nästan. Sen så tänkte jag läsa etnologi i Stockholm och låta de andra jobba. Jag tackade ja.

Så i början av veckan bokade jag och JP en biljett till Sydney istället. VC Travels är sargat i kanterna, Sandra har åkt till London. Men jag och JP kommer att hålla fanan högt i Australien. 10 februari bär det av!

Shine on!

Det blev ju en bra fest igår.

Om man bortser från små petitesser som att ingen kom.

Jag konstaterade att jag hade en hel drös med vänner med över 38 grader i feber. Ett gäng till som inte hade tillgång till nyktra föräldrar/syskon med bil. En stackare som var tvungen jobba och en som inte hade några pengar på mobilen (!). Ett par andra var i Norge. En annan i London och väldigt många utspridda i diverse tveksamma studentstäder i landet lagom. Och en är målvakt i Sunnanå, men det har egentligen inte med saken att göra. Ville bara skryta med att jag känner en som spelar i Världens bästa liga.

Jag kunde ha stannat hemma och tyckt synd om mig själv. Jag hade ju trots allt en kladdkaka och en morotskaka för mig själv och en killer-spellista på Spotify. Inte hade det gått någon nöd på mig inte.

Men jag for åt staan. Där var det bra drag hos Anna. Och jag fick en bingobur!!!:D:D:D

Nytt år. Nya löften.

Många är det som lämnar nyårslöften så här års. Sluta röka, äta nyttigare, träna mer.

Det där med att träna, ja. Jag läste i en ansedd tjejtidning (vill inte avslöja vilken av rädsla att förstöra mittt rykte men den börjar på V och slutar på -revyn) härom dagen. Adam Alsing var gästkrönikör. Allas vår klämkäcka Adam som ledde Grammisgalan i veckan och förpestar etern om vardagsmorgnarna.

Hur tränar du? Löd en fråga till honom. Svaret var "Jag simmar en gång i veckan och går promenader. Sen kör jag lite hantlar för bicepsen".

Say what? Hantar för vilka biceps? Jag misstänkte direkt att det här var ett uttalande i I-never-had-sex-with-that-woman-klass.

Men sedan läste jag vidare och fick reda på att det var Kikki Danielsson som var Adams personliga tränare. Då andades jag ut och insåg att det kanskekanske låg lite sanning i uttalandet i alla fall. I tidningen fick man också se hur träningspassen var upplagda:

Träningsschema dag 1: Ta en falukorv i vardera hand. Gör långsamma bicepscurls och ta en tugga av korven efter varje repetition. Upprepa tills halva korven är uppäten. Vila två minuter. Fortsätt repetitionerna tills båda korvarna är uppätna. Kör detta pass två gånger om dagen, 3-4 dagar i veckan. Variera vikter mellan pilsnerkorv och cognacsmedvurst under dagarna.

Lycka till önskar Kikki. Runt Kikki hade hon målat ett stort rött hjärta med läppstift i färgen "Cherry Berry" också.

Hoppas det går bra med träningen i år, Adam. Nu blev jag jättesugen på stuvade makaroner helt plötsligt. Vi hörs efter luch.

Shine on!

Lugn som en filbunke.

Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad.
Jag är tyst och stilla, det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Ibland blir jag lite arg på mig själv för att jag är för lugn och sävlig. Det är inte alls mycket uppdämd ilska som ligger och pyr under min fridfulla fasad. Tvärtom, jag är som en filbunke. Jag tar inte en diskussion om jag inte måste. Delvis för att jag är konflikträdd och delvis för att jag inte orkar hetsa upp mig i onödan.

Ibland kan det dock även hända att en sovande vulkan får ett utbrott. Eller ett försök till ett utbrott som ofta kvävs innan det hinner komma upp till ytan och dränka omgivningen med het lava.

Igår körde jag bil till Kulturfikat på Ploggatan. Vid korsningen efter Sunnanåskolan kommer en liten Saab från höger, men eftersom jag befann mig på huvudled forsatte jag köra. Lillsaaben kastar sig ut på Skråmträskvägen rakt framför mig. Jag kastar mig i min tur både på tutan och på bromsen. Saaben väjer ut i en snövall och jag efter. Hjulen låste sig och jag lyckades få stopp på stackars PAP:en ungefär två decimeter (inte en överdrift) från framförvarande skamfläck till fordon och chaufför.

Och där står vi två och blockerar vägen som om det inte fanns någon morgondag. Och jag känner hur vreden pyser ut ur varenda kroppsöppning. Saaben sitter fast djupt i skiten (läs: snön). Jag kliver ut ur bilen, beredd med alla himlens, jordens och helvetes svordomar på tungspetsen.

Innan jag hinner öppna munnen och spotta väl valda okvädesord i ansiktet på Saabmarodören så har jag hunnit bli överöst av ett x antal "Förlåt","Jag såg dig inte", "Jag körde alldeles för fort", samt några "Allt var mitt fel".

Och som genom ett trollslag så mjuknar fröken Nyström och hur jag än försöker så är allt jag lyckas få ur mig ett "Öh, öh...men vart hade du ögonen då?"

Vad fan liksom? Jag frågade till och med om de behövde hjälp att ta sig loss från snödrivan. Det är not cool.

Idag ska jag fara på Expert och hämta min mobil som sammanlagt varit på verkstaden i elva veckor. Därför har jag övat hela dagen framför spegeln på att vara lagom spydig och ståndaktig i mina åsikter. Den här gången kan jag inte misslyckas...

Det finns alltid nåt att fira.

Glöm bort bekymmer, åldersnojor och besvär. Ty nu ska jag fira att jag från och med idag får köpa alkohol även i Amerika. Och det är ju verkligen inte en dag för tidigt...

Shine on!

Rätt svar.

Rätt svar till veckans rebus är alltså "Figge och Linda ska ha barn igen". Kompletterande citat från den manliga huvudpersonen: Den här gången räckte det med lite grovhångel. Slutcitat.

Och eftersom ingen lyckades/orkade/kunde ta sin kropp och själ samman och plita ner den lilla enkla meningen i mitt kommentarsfält så behåller jag alla topsen för mig själv.

Just det, du läste rätt. Så går det när lättjan tar överhand.

Gott nytt år.

Så går man ett helt nytt levnadsår till mötes. Det känns helt fantastiskt på många sätt och vis men också en smula skrämmande. De grå håren kommer snart börja krypa fram i tinningarna. Rynkorna vid ögonen är inte långt borta. Ålderstecknen kommer med allt jämnare mellanrum

Igår satt vi och såg "På spåret" ett gäng vänner med ett faktiskt intresse. Det var alltså inte på förfest-nivå. Imorse i bilen så valde jag att lyssna på "Ring så spelar vi" istället för vilken annat radioprogram som helst eller vilken annan skiva som helst. Idag på jobbet har jag hört från två oberoende tanter att jag har en "så söt kofta". Det här börjar kännas riktigt jävla oroväckande...

För att återgå till "Ring så spelar vi". När jag var som mest inne i programmet så började jag fundera över dess egentliga mening. Ring. Så. Spelar. Vi. Säkerligen sitter hundratals svenskar framför radioapparaterna om lördagsförmiddan med en rostad macka i den ena handen och den bärbara telefonen i den andra och försöker komma fram till den sammetsröstade Lisa Syrén. Ett fåtal lyckliga lyckas med bedriften. Väl framme i etern så öppnas alla möjliga dörrar för den vanliga dödliga. Man får sig en pratstund med självaste käcka programlederskan och får chansen att vinna fina priser. Och som om detta inte var nog så får man dessutom, som grädden på moset, chansen att önska en låt som spelas för P4s alla lyssnare.

En låt som säger "Hej Sverige, det här är jag. Den här representerar mig, Åke Johansson i Kumla, mitt liv och min personlighet". DÅ mina damer och herrar, då väljer man inte en smäktande powerballad av Enrique Iglesias eller en eurodisco-dänga med E-type. Det är ju som att man skulle få välja en ny bil fritt av världens alla märken och man tar en liten sketen Fiat när man kunde ha brett på med en Rolls-Royce. Det är ju för fan som att utföra sitt eget sociala självmord.

Jag blir så beklämd...