Gott nytt år.

Så går man ett helt nytt levnadsår till mötes. Det känns helt fantastiskt på många sätt och vis men också en smula skrämmande. De grå håren kommer snart börja krypa fram i tinningarna. Rynkorna vid ögonen är inte långt borta. Ålderstecknen kommer med allt jämnare mellanrum

Igår satt vi och såg "På spåret" ett gäng vänner med ett faktiskt intresse. Det var alltså inte på förfest-nivå. Imorse i bilen så valde jag att lyssna på "Ring så spelar vi" istället för vilken annat radioprogram som helst eller vilken annan skiva som helst. Idag på jobbet har jag hört från två oberoende tanter att jag har en "så söt kofta". Det här börjar kännas riktigt jävla oroväckande...

För att återgå till "Ring så spelar vi". När jag var som mest inne i programmet så började jag fundera över dess egentliga mening. Ring. Så. Spelar. Vi. Säkerligen sitter hundratals svenskar framför radioapparaterna om lördagsförmiddan med en rostad macka i den ena handen och den bärbara telefonen i den andra och försöker komma fram till den sammetsröstade Lisa Syrén. Ett fåtal lyckliga lyckas med bedriften. Väl framme i etern så öppnas alla möjliga dörrar för den vanliga dödliga. Man får sig en pratstund med självaste käcka programlederskan och får chansen att vinna fina priser. Och som om detta inte var nog så får man dessutom, som grädden på moset, chansen att önska en låt som spelas för P4s alla lyssnare.

En låt som säger "Hej Sverige, det här är jag. Den här representerar mig, Åke Johansson i Kumla, mitt liv och min personlighet". DÅ mina damer och herrar, då väljer man inte en smäktande powerballad av Enrique Iglesias eller en eurodisco-dänga med E-type. Det är ju som att man skulle få välja en ny bil fritt av världens alla märken och man tar en liten sketen Fiat när man kunde ha brett på med en Rolls-Royce. Det är ju för fan som att utföra sitt eget sociala självmord.

Jag blir så beklämd...