Grannar.

På Ploggatan har Eva en, enligt ryktet, väldigt snäll granne. Hon heter Buhr i efternamn, är pensionär och lite till och Eva brukar låna köksstolar och kavlar och sånt av henne. Det är ungefär så mycket jag vet, jag har aldrig träffat grannen i fråga. Tills igår.

Två gourmander var vi som fick för oss att laga lasagne på aftonkvisten. Allt gick enligt planerna tills vi skulle göra Bechamelsås. Eva är nämligen, trots tre år på HR och arbete på Arken, den person i världen som äget minst kryddor. Fram till i julas uppgick förrådet till salt och svartpeppar. Typ. Så hon knatade över till grannen för att låna lite vitpeppar.

Inga problem. Lasagnen blev vansinnigt god.

När vi sedan skulle dra vidare så passade vi på att lämna tillbaka burken. När Eva plingade på dörren väntade jag med spänd förväntan på att få se hur denna drömgranne såg ut. För mitt inre såg jag en äldre version av Lill Lindfors öppna, iklädd mintgrön negligé och med en cigarill i ena handen och en chihuahua mellan de pälsprydda tofflorna. Det var inte för inte som det började pirra lite i kroppen. Fantasin skenade iväg och till slut öppnades dörren.

Jag stod ett par steg ner i trappan och hörde hur samtalet tog sin början. Detta var något alldeles unikt. Tanten i fråga pratade på sådan brajj-bondska att hon fick lirarna i Lövångersrevyn att framstå som förespråkare för rikssvenska. Vi både spetsade öronen och försökte koncentrera oss på vad hon sa. Det gick sådär.

-Tusen tack för lånet, sa Eva.

-Du skulle ju ha behållit burken, sa tanten (så här långt gick det bra)

-Nejdå.

-Vart har du kattrackarn då? Sa tanten, tog ett steg ut ur trapphuset och fick syn på mig. Jaså där är du, den stora! Jag log. Ett lite förvirrat leende, samtidigt som jag funderade på om det var en komplimang att bli kallad stor kattrackare.

-Jag sitter vid symaskinen, fortsatte hon. Vi det här laget var både jag och Eva så förvirrade att vi ansåg det bäst att försöka avsluta samtalet.

-Jaså, sy på då. Sa Eva. Och så gick vi. Förbryllade över vad vi just hade hört. Ingen av oss lyckades bena ut vad hon egentligen hade sagt. Men en sak är säker, där ska jag göra fler besök. Inte var dag man blir jämförd med en kissemisse.