Vet inte riktigt varför...

...men vi bilar söderut. I natt.

Mora, Uppsala. Hälsa på gamla KUSKare. En sväng förbi Sundsvall på hemvägen och kanske ett stopp hos ärketönten i Ö-vik också. Den som lever får se.

Vi hörs. Puss

Saker att göra en lördagkväll när dina vänner lämnat staden/jobbar/är på konstiga fester.

*Titta på "Musikmaskinen", "Sing a long" eller annan högkvalitativ TV och tacka Gud för att SVT finns.

*Där de förövrigt visar "Orup & Lena"!!

*Läsa modebloggar och tänka att jag kommer aldrig bli som dom. Och djupt i mitt inre försöka tränga undan en önskan att vara som dom.

*Ta en snus, försöka läsa "Snö" och förbanna den pajas som gav Orhan Pamuk Nobelpriset.

*Rensa ur plånboken på gamla kvitton. OBS! Alltid jätteroligt!

*Ringa en full vän och få en alkoholstinn kärleksförklaring "Asschå, du e väääärldens bäschta kåmpissch, jag loooovaar".

*I sin ensamhet dricka sig berusad på billigt rosévin, ringa en vän och ge en alkoholstinn kärleksförklaring "Asschå, du e väääärldens bäschta kåmpissch, jag loooovaar".

*Försöka slicka sig på armbågen.

*Lyssna på föräldrar med vänner när de dricker vin och får något drömskt i blicken när de talar sig nostalgiska om rulltrappor på EPA och Barnens Dag.

*Dricka Pisang Ambon och klura på hur mycket färgämnen de egentligen har slängt i den.

*Äta en bit kladdkaka som inte alls blev kladdig och förbanna sig över det utan tvekan största I-landsproblemet genom tiderna.

*Planera ett terrordåd.

*Genomföra det.

Alive!

Det är dagens sanning. Svampbob rullar igen. Vi har upplevt så mycket tillsammans, han och jag. Från när jag målade honom med mammas läppstift i taket när jag var två år tills att Hippieshakers stajlade om honom och drog på roadtrip till kärleken i Dalarna. Det känns bra att han är på benen igen. Som Jesu uppståndelse...fast ännu mycket jättebättre.

Orup.

Jag har tänkt skriva ett hyllningsinlägg till Orup.

Men det blir inte idag.

Jag har fått klagomål över att jag skriver för långa inlägg. Risken är stor att jag skulle segla iväg alltför mycket i min tribut till svensk pops mest välbevarade skatt. Jag skämtar inte, så bra är han! Ted Gärdestad kan slänga sig i väggen. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha Orup som pappa, men då tänker jag om...Jag skulle tamigfaan vilja vara gift med geniet! Han har egentligen gjort allting rätt här i livet, förutom att göra comeback med GES och inte lagt in en ordentlig stöt på PH.

Just ja, långa inlägg. Ska sluta nu. Dessutom har jag hört att det finns 33 000 bakterier per kvadratcentimeter på tagentbordet. Därför blir det här ett kort inlägg innan desinfektion och middag.

Fredagscitatet III

Fredag idag igen. Vad passar då bättre, förutom lite oxfilé och ett glas rött, än att bjuda på ett trevligt citat.

Kräftskiva. Frågesport. Stämningen mellan de olika lagen är fientlig men på ett hanterbart plan. Det handlar om prestige. Ingen har råd att svara fel...

- Vilken är den lagstiftade inkassoavgiften?

Tystnad...men en person verkar väldigt på hugget och får till sist ur sig;

- Öh, öh...gaaah! Ja, A-KASSA!!

Tystnad. Allmän förvirring övergår i gapskratt. (Rätt svar var 160 kronor)

Trevlig helg!

Skräckfilm.

Jag vet inte varför jag utsätter mig själv för att titta på skräckfilm. Jag kan vara den räddaste personen du känner. Jag vet att min eh, tuffa yta säger nåt annat, men skrapa lite på fasaden så kommer du hitta en Lille Skutt i fosterställning när det vankas skräckfilm.

Förut kunde jag faktiskt erkänna att jag inte ville titta på sådana filmer. Men med tiden har jag bilvit oförtjänt kaxig, jag har ju trots allt sett (läs: suttit bakom en kudde och sms:at) minst två skräckisar sen i februari.

I lördags var det dags igen. Jag och Tove och Matilda zappade mellan olika kanaler och fastnade på femman där Vince Vaughn struttade runt i tajt polotröja. Erik upplyste oss om att det var nyinspelningen av "Psycho". Mina ögon spärrades upp när jag hörde det. Jag blev lite torr i munnen. Harklade mig och försökte med ett lite tafatt "Öj, det är ju Beck (för hundrafemtielfte gången) på TV4plus.

Men sen kom den där kaxigheten tillbaka. Jag menar hallå? Vince Vaughn, det är ju en rolig snubbe, en sån där riktig mysgubbe. Han har ju tom varit tillsammans med Jennifer Aniston! Inte kan han väl spela otäck!? Det här skulle ju bli en baggis, en sketen nyinspelning från -98. HA! Jag skrattar Hitchcock i ansiktet!

Men ju längre filmen fortgick desto mer började jag förbanna mig själv. Först för att jag inte tog över fjärrkontrollen och sedan för att jag inte har lika lätt som Matilda för att somna så jag slapp se skiten. Varje gång hon snarkade till eller Simba släppte av en högljudd fis från hans plats på golvet hoppade jag fem meter upp i luften.

Tove gjorde också sitt bästa för att skrämma mig. Men på det medvetna planet. Skrek "WOOOUUÄÄH" och "BÖÖH" och där satt jag och hoppade upp och ner i soffan som en vitrysk gymnast på uppåttjack och önskade död åt Vince Vaughn och en ändelse till filmen.

JENNIFER!? Vad såg du någonsin hos Vaughn? Okej, att du har världens snyggaste hår, men din smak vad gäller män är under all kritik.

Jag körde hem till Klutmark i mörkret, där gatlamporna släcks kl.00. Visade sedan prov på oanad snabbhet när jag löpte som en jagad gasell in från garaget. Låste dörren på två röda och var sedan tvungen kolla minst tre gånger så att den verkligen var låst. Som en rituell avslutning innan läggdags så var jag tvungen att råka tappa lypsylet på golvet så att jag skulle kunna kolla under sängen utan att rörelsen skulle vara onaturlig.

Aldrig mer skräckfilm. Och Vince, du har bränt dina skepp för all framtid...

Kulturhockey/hockeykultur.

Just ja, jag var på hockey igår. Fin hall, jämn is. Vad mer kan man begära? Vinst vore väl kul när jag för en gångs skull pallrar mig till ladan. Men sån tur hade vi inte.

AIK förlorade, 4-5. Jag hade lite svårt att koncentrera mig på matchen. Jag satt mestadels helt fascinerad över att Kimmo Koskenkorva var så liten. Jag har hört att Krekula måste lyfta upp honom till duschknappen i omklädningsrummet efter matchen. Han ska få låna mina nya transvestitskor, lillstackarn!

Jag, Eva, Linus och Alle satt bredvid en kvinna som vi först trodde var Brad Morans morsa. En kvinna med gula hörselkåpor och rosa Sveatoppluva (bara denna kombination förtjänar en eloge) En kvinna som helt ogenerat skrek "Skate, motherfuckers" på bredaste kanadensiska, som om det vore det naturligaste i världen. En kvinna som viftade med sin medhavda röd-vita lönnlövsprydda flagga varje gång AIK gjorde mål. Klart det måste vara Morans morsa!

Tills Alle kläckte ur sig att det var en idrottslärare från Anderstorpsskolan som hette Ruthie. RUTHIE?! Låter som något sydstatarna skulle kunna döpa en minigris till. Inte namnet på Skellefteås roligaste fan sen Stengeorg...

Skor.

Som ett steg på vägen i min nya serie "Att klä mig kvinnligare" köpte jag i helgen ett par nya skor.

Farliga sådana. Höga. Svarta. Blanka. Kunde fått vilken skogshuggare som helst på fall. Jag kände mig väldigt classy och kvinnlig när de utprovades på stan. Mina spiror blev långa och välsvarvade och skitsamma om skorna var lite vingliga, jag hade ju mest bara tänkt stå i baren och se läcker och fotomodellslång ut i dem.


Mister Mastercard fick återigen jobba.


Men man är ju aldrig så snygg som framför spegeln på affären. Hemma blev jag helt plötsligt 2.05 i strumplästen när jag vinglade runt på parkettgolvet och kände mig som någon hämtad från en dokumentär om könsbyte. "När Martin blev Maria". Jag såg ut som en transvestit, men rörde mig som Bambi på hal is. Och även om det här låter som en spännande kombination så kan jag avslöja att det var det inte.

Dessutom är den här stan så stor så att jag har lyckats köpa likadana skor som min kompis, helt ovetandes om den andre. Så nu kan vi vingla runt på stan tillsammans. Jag ser redan titeln på tittarsuccén framför mig "The ladies formely known as Evert and Martin". Som Prince. Fast lite längre räckvidd...

En resa bakåt i tiden.

Gick på stan.

Kände mig ful. Grå. Trist. Håret var risigt och såg ut som någon hade hällt en flaska matolja i det. Hyn var i ett kritiskt läge. Det enda som kunde pigga upp mig nu var ett oplanerat inköp. Jag måste köpa något. Något som gör mig lycklig.

Svängde in på Kicks. Böjde ner huvudet så jag inte skulle möta någon bekants blick. Oh, lala. Vad skådar mitt norra öga? Ett läppglans som smakar kokos? På rea! Plötsligt såg jag mig själv skrida fram på en strand på en söderhavsö. Jag var brunbränd, fräsch. Någon spelade hulahula-musik med toner som lockade till eh...dans!? Håret var lockigt och långt. Det doftade förföriskt av exotiska blommor, hav och kokos från mina plutande läppar.

It's a keeper!

Väl hemma skulle jag pröva mitt nya fynd. Ah, najs konsistens...så där lagom smetigt. Men vänta, vad är det för doft? Stickigt!? Fränt! Sött och sliskigt!

Plötsligt passerade mitt liv revy. (Iaf bakåt tills dess att jag började dricka alkohol) Där tog det tvärstopp och då kunde jag erinra den stickande doften av kokos.

Malibu.

Jag luktade som kvällarna i början av 2000-talet smakade. Inte så jävla gott med andra ord. Mina läppar doftade billig fjortisfylla, sprit inhandlad på Alko i Finland av snälla syskon. Kokoslikör utblandad med avslagen Coca-Cola. Drinkar blandade till perfektion så att de skulle skänka oss en kväll i en buske. Eller framför en toastol. Var det bara jag och Sandra som drack Malibu?

Jag vet inte. Men med ens var inte det där läppglanset en så stor hit. Funderade på att ge det till min kusin. Hon fyller 13 idag. Alldeles oförstörd. Men jag vill inte medverka till framtida alkoholmissbruk, så jag avstår.

*Fotnot: Maria började inte dricka alkohol förrän hon var 18. Hon vill bara, genom det här inlägget, att det ska se ut som att hon gjorde nåt ballare än att sitta hemma och se på "Fångarna på Fortet" när hon var 14. (Reds. anm.)

Väck mig upp när september är slut.

Mamma säger: Upp och hoppa, det är sol ute! Och får till svar: Och? Det är ju september.

Jag älskar att sova.

En dag kommer jag nog slå

något slags rekord...

Mycket trevlig tillställning igår. Efter vino rojo, sällskapsspel och tacos hos Matilda Lu begav sig gänget ner på stan och Möjligheternas torg, där allt kan hända. Vi hade tänkt svänga våra lurviga på Ballen, men en kilometerlång kö och överskottet på smurfar födda -90 gjorde oss avskräckta. Så vi drog på Calles, hängde hos Melinda i baren och lyssnade på en 40plus-trubadur. De är som allra bäst i den åldern har vi kommit på. Kvällen avrundades på Olles, där jag blev igenkänd av vakten som "Fröken Bingo". Proud moment of my life, oh yes.

Ikväll blir det häng hos Matilda Le med de utflyttade söderrävarna Tove och Julia. Kommer bli awesome.

Nu ska jag gocka på ett bröllopp.

Vamos amigos

Este noche yo y Paco y Jorge vamos a ir a una fiesta del taco en casa de Matilda. Me gusto.


Jag har ansatt mexi-muschen, letat fram mitt bästa vino rojo och tagit på mig en sombrero som täcker halva Klutmark. Det går inte att misslyckas! Ay, caramba!

Fredagscitatet II

Så var det dags igen, fredag och yabba-dabba-doo hela vägen till Systemet.

Dagens citat är hämtat från en person som vi kan kalla Y.

X- Alltså när jag var på semester och vi badade i Röda havet var det huuur salt som helst.

Y- Ja, just det. Det är det som är så salt att det blir rött, va?

Ehm...

Tigerränder och taggtråd.

18 september.

Så var det då äntligen dags. Under flera månader har en hel stad övat på att knyta den svartgula halsduken rätt. Nya ramsor har lärts in för att välkomna Karlsson, Månsson och Dimitrakos. Medelålders kvinnor som inte är det minsta intresserade av hockey har lagt efternamnen på spelarbilarna på minnet för att imponera på sina gubbar där hemma. Man har pluggat in Brad Morans statistik från tidigare säsonger och skaffat sig en ny matchtröja med det ur Skellefteögon sett vanligaste Lundmark eller Marklund tryckt på ryggen. En hel stad är redo.

Ikväll är det alltså nedsläpp i Skellefteå Kraft Arena. AIK tar emot Rögle. Hela staden kokar och det talas redan om slutspel. Härligt va? Efterkvällens drabbning väntar dock ytterligare minst 54 matcher. Alla lika oliiiidligt spännande. Eller?

Om man bor i Skellefteå bör man ju tycka det. Här lär man sina barn att säga "Krekula" innan de lär sig säga "mamma och pappa". Nyfödda döps till Goren i andranamn. Och när det är dags för dop ber man Pea Israelsson att stänka lite vatten på ungens skalle. Man går man ur huse redan i augusti för att titta på lagets första isträning. Jag menar hallå?

Ikväll kommer jag stå högst upp i North Power-klacken och vifta frenetiskt med min svart-gula halsduk, med svetten droppandes i pannan och skandera "S-K-E-L-L-E-F-T-E-Å LET'S GO!!". Eller så kommer jag ligga hemma på soffan, titta på Idol, pilla mig i naveln och käka Polly. Det är ett svårt val...


Åkte förbi några grön-vita supportrar på stan idag. De vinkade och skrålade och jag slängde rent instinktivt upp en högertumme i vädret. För mig kan det lika gärna vara Rögle som tar hem matchen ikväll. Jag bryr mig inte nämnvärt. Det är ju ändå 48342 matcher kvar innan säsongen är slut...

Oh, sweet reunion.

Ikväll blir det häng med VC Travels. Det vill säga Sandra och JP. Det ska bli kul att ses igen. Det brukar det alltid bli.

Ett litet tips.

Min jobbarkompis Fredde har börjat blogga. Nu tänker du: Fredde? Han som kallar dig lesbisk öststatshora med Kicken-frisyr och krokiga fingrar. Han som gömmer dina skor och säger att du ser förjävla ful ut när du färgat håret?

Ah, just det, den Fredde. Han har alltså startat eget. Jag tror det kommer bli kalkon snarare än kanon, men har du inget bättre för dig så kan du ju alltid göra ett besök. http://funkyfredde.blogspot.com/

Men move in gently. Han är känslig, den där killen...

Spänning på jobbet.

Idag hände något sällsynt. Det var action på bingon. Eller action och action. Det stod en bil parkerad på tomgång utanför lokalen som enligt oberoende uppgifter från olika tanter hade stått där ända sedan 15.10. Eller om det var 17.35. Eller möjligtvis 16.05. Buden var olika. Alla var engagerade. I varje paus sprang farbröder och tanter ut ur lokalen för att se om bilen stod kvar. Det gjorde den. Det tisslades och tasslades mellan borden om vem i hela världen som kunde vara så tokig att han lämnade bilen på. Låst dessutom.

Till slut ringde Fritte polisen. Jag kan tänka mig att det var ett mycket intressant samtal. Efter ett tag cruisade det dock förbi två polisbilar och alla huvuden i lokalen vände sig mot fönsterna med hakan så långt ner i bordet att löständerna var på väg ut.

När jag tittade ut efter ett tag var både bilen och poliserna borta. Jahapp, tillbaks till den slentrianmässiga verkligheten på direkten. Och när jag satt där försjunken i mina egna tankar medan "Ivar 19" och "Olof 75" ekade genom rummet kunde jag inte låta bli att undra vem som egentligen hade det mest spännande jobbet en måndagskväll. Polisen eller bingovärdarna?

Att ragga på stranden.

Idag hade jag tänkt döda en myt. Den handlar om att ragga på stranden.

Inget kan väl vara mer mytomspunnet än att ragga när man befinner sig på beachen. Det måste ju vara det ultimata, det lättaste och det mest klassiska sättet att hooka upp någon av det motsatta könet på. Lättklädda och snygga människor vart man än vänder sig. Okej då, uppblandat med medelålders män i Speedos (Peter Siepen går bra) och skrynkliga tanter som envisas med att sola topless.

Men annars är ju stranden the place to be. Du kan bara sitta där i skuggan under ditt parasoll, med dina dyra brillor och smutta på en exotisk drink och se lite lagom uppushad, indragen, utplutad och insmord ut och vänta på att grabbarna ska flocka sig. Eller?

Fuck it. När vi svenskar åker på charter en vecka (för att sommaren har varit åt helvete trots att Wolfgang lovat REKORDSOMMAR) har man sex dagar på sig att svettas och tokpressa på en smockfull strand tillsammans med tusentals andra soldyrkande turister för att om möjligt få lite färg på kroppen. Då oftast i en grisskär ton, som matchar din grannes fem månader gamla kolikbebis hudton perfekt. Allt detta slit för att få några avundsjuka kommentarer från arbetskamrater och vänner när man kommer hem i stil med "Men åh, har du varit utomlands, Gud vad brun du är". Varpå det är en oskriven regel att man som svensk alltid måste svara "Brun? Äsch, inte nu längre, nu har ju all färg farit", även om man kom hem dagen innan.

Vart jag vill komma med detta lilla inlägg är att det faktiskt är omöjligt att ragga på stranden om man inte är ute efter någon pervers jävel som tänder på en genomsvettig (Eva och Carl Taylor ligger i lä) rödbränd, uppjäst och fräknig tjej som ligger utfläkt på en solstol som en död och flådd älg med en handduk på skallen för att undvika solsting. Det funkar liksom inte.

Och därmed är myten förhoppningsvis dödad och begraven. Håll er till krogen, gott folk.

Fredagscitatet.

Det är fredag, därför bjuder jag på ett litet finurligt citat från en kompis som vi kallar X.

Jag: Alltså tänk om man dör nu, undrar vilka som skulle komma på ens begravning?

X: Ja, helt sjukt, ska man bjuda folk eller!?

Ehm...?

Oh lucky, lucky.

Nu är vi hemma efter en vansinnigt rolig Rhodostripp.

Trots att vi hade bokat ospecat så hamnade vi iaf på ett riktig bra hotell i största staden (turligt nog inte på samma som moster och morbror). JP visade prov på oanade engelskatalanger under hela resan och försökte bland annat beställa stripes istället för strips på en restaurang och hålla ett tal till servitören på en annan. "First I would like to thank you for a fantastic evening". Sen ramlade hon pladask på ett övergångsställe. Mycket underhållande.

Vi hittade två pensionärer från Boden på vårt hotell som vi adopterade till våra hjärtan (eller om det var tvärtom) Leffe och Biggan kallade vi dom. I själva verket hette dom Tord och Gunborg, men det passade liksom inte. Leffe höll samma standard som Jenny vad gällde det engelska språket och jag och Biggan utbytte menande blickar vid poolside och log lite generat i mjugg.

Sen blev vi risiga i skrinet, men inte lika risiga som våra nyfunna vänner Anna och Lina från Göteborg, som spenderade många timmar framför toastolen. Jag visade prov på min oanade talang som badnymf och badade sönder en bikini. Sen hittade vi en trevlig taxichaufför som visade sig kunna "Vem kan segla för utan vind". Mycket underhållande.

På bargatan visade vi prov på oanade karaoketalanger. ABBAs "Thank you for the music" blev gravt slaktad i Skellefteåiskt regi. Dessutom svirade vi runt på strippstänger tillsammans med togaklädda islänningar. Efter det visade vi prov på fantastiska öldrickartalanger och bemästrade vattenpipan med samma glans. JP rökte som en skorsten och jag ljög som en borstbindare. Fritt ljug efter 24. Vi upptäckte även till vår stora glädje att "Tjernobylbarnet" spridit sig ända till Grekland och lärde oss en ny Lucky-dans. Resan kröntes med att göra en jävligt tacky tatuering som tursamt nog går bort om ett par veckor.

Att vakna till liv i en trång flygplansstol kl sju på morgonen, rostig i kistan, med en baksmälla som varit kroniskt i en vecka, iklädd shorts och höra flygvärdinnans "Välkommen till Skellefteå, temperaturen är +1C" var ganska mycket hatliv. Nåväl, borta bra men hemma bäst som dom säger.

På återseende.

Kalles är packad. Knäckebrödet och den röda dalahästen likaså. Jag känner mig som Stig-Helmer. Måste bara lära JP lite norska på flyget så är radarparet biff.

Varnar för dålig update på bloggen framöver. Vi ses och hörs om en vecka!

Puss o kram.

Det finns inget dåligt väder!?

Ibland är Gud på ens sida.

Som nyss, när han fixade ösregn just när mamma ville ha hjälp att plocka svarta vinbär.

TACK!

Det går utför

Jag vet inte om det är åldern, bristen på kolhydrater eller det faktum att jag förmodligen supit bort alla mina någorlunda aktiva hjärnceller under sommaren som gjort mig så tankspridd.

Igår hade jag parkerat bilen hos Äva för kulturfika med hälften av gänget. När jag efter ett par timmar ska tillbaka till bilen hittar jag inte nycklarna. Kollar noggrannt i jackfickor, byxfickor och väska, men icket! Upptäcker till min förvåning att bilen är olåst och att nyckeln sitter kvar.

Avdelning 14, nästa!

Lugna Favoriter

När det gäller radiolyssnande är jag tämligen konservativ.

Jag har som små tumregler som innebär att jag hellre lyssnar på en svängig dansbandslåt än ofantligt jobbiga hej-jag-skrattar-enbart-åt-mina-egna-skämt-Annika Lantz. Eller att jag hellre lyssnar på reklam än tvingas höra på Marcela Moraga i Mitt p3. Dessutom hör jag mycket hellre på gudstjänsterna på RASK än vilken låt som helst av Shirley Clamp.

Fram för allt så lyssnar jag gärna på allt ovan nämnda bara jag slipper Lugna Favoriter. "Käääärlek varje kväääll, musiiiik och romantiiiik. Lugna favoriiiiter". Kaskadspya säger jag!

En dag när jag var ute och körde Svampbob (ej utrustad med bilstereo) hade jag knappat förbi alla SR-kanaler, samt de mer kommersiella, och även lokalradion, utan att hitta något som föll öronen i smaken. Så då tänkte jag vara lite wild and crazy. Lite living on the edge. Lite Chris Dangerous. Ja, ni fattar... Så med fingrar som darrade av skräckblandad förtjusning knappade jag in 106.7 och Lugna Favoriter.

Helt ok. Nån gammal hit med Rod Stewart fick duga. Så länge de inte klämde en katt i dörren (=spelade Celine Dion) eller gjorde Shirley hörd i etern så var jag nöjd.

"Joo do såmmting to mii dät aj cäänt expläjn. Håld mii clowsäär änd aj fiiil no pääääääjn!!!!!!!"
Vad var detta? Helt plötsligt fann jag mig själv helhjärtat sjunga med i Dolly och Kennys gamla klassiker "Islands in the Stream"

Förvåningen var stor. Chocken var större. Och mitt i all denna uppståndelse höll jag på att köra in i refugen vid Sunnanåkiosken. Tur att jag var själv i bilen.

Behöver jag säga att resten av hemfärden skedde i tysthet. Med radion avslagen. Lugna Favoriter, en gång och aldrig mer.