Kicken2.

Min favorit-ståckhålmare Rulesbycarl-Carl är på besök i den stora staden Skellhell. Utan långkalsonger, vinterjacka och snöskor. Än så länge har det gått bra. Nu väntar rensafari och sen ska vi gå på Gunnelsafari utanför bingon. Middag hos Eva och Krutov lateron. Awesome.

Travelfever.

Jag börjar få lite resfeber nu. Alltså bara lite.

Jack berättade att det finns vattenormar i Australien som kommer upp i toaletterna. Och kanske biter en i stjärten och ger en farliga sjukdomar och gör så att ens blod blir svart och till slut stelnar. Eller kryper upp i anus och aldrig kommer ut, så det alltid kommer pirra i kroppen på ett icke tillfredsställande sätt. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag kommer att öva på att kissa stående i två veckor. Under dessa två veckor kommer jag förmodligen måste öva på att skura golvet i badrummet lika många gånger...

Dagens soundtrack.

Hela dagen har jag gått och nynnat på signaturmelodin till Småstjärnorna.

"Stjärna, en stjärna, vill du bli en stjärna? Sjunga och spela en lååååhåååt"

Det är väl inte så farligt egentligen, men det värsta är att jag tycker att den är riktigt klatschig. Dessutom framkallar den bilder på Martin Timell i stentvättade jeans, vilket jag fortfarande funderar på om det är bra eller dåligt...

Alla ska bada.

Var tvungen att panikbeställa ett par bikinis från HM ikväll för att

1) Jag inte litar på det australiensiska modet. Jag tror att de är lite down under och way after i de flesta sammanhang.

2) Den bikini som jag (enligt egen utsago) badade sönder på Rhodos på grund av extrema uppvisningar i diverse vattenkonster och avancerade träningspass i fjärilssim, var betydligt mer illa däran än vad jag kunde minnas.

Jag bad mamma laga den litegrann och när jag prövade den såg den faktiskt riktigt nice ut. Riktigt. Så på gårdagens simtur på Edda fick den göra mig sällskap. Det gick riktigt bra, ända tills det var dags för den obligatoriska innan-badet-duschen. Plötsligt var det som om Newton och lagen om alltings överjävlighet fick för sig att samarbeta, till stort förtret för undertecknad.

Direkt bikinin kom i kontakt med vatten var det som om tyget töjdes ut och la sig i små, små veck så det såg ut som jag hade nåt slags illasittande volang-raffset på mig. Dessutom verkade fodret vilja slita sig åt andra hållet så det stack ut lite här och där under kanterna så det såg ut som att jag hade tagit på mig ett par krämfärgade mormorstrosor under. Hot! Vad är det för jävla bikini som inte tål vatten?!?!

PANIK.

Jag försökte stoppa in, dra till, veckla ut och vika över alla lössittande tygstycken. Och om jag gick med 8-centimeterssteg hela vägen till bassängen så skulle den nog faktiskt hålla sig på plats.

Stel som en pinne, försökte jag på ett naturligt sätt äntra bassängen. Det gick sådär. Då började nästa utmaning. När jag tog första simtaget kände jag hur Newton var på sitt bästa humör igen. Bikinitrosorna satt så dåligt uppe pga resåren som sett sina bästa dagar att de liksom drogs bakåt (förmodligen var min snabba bröstsimsteknik en bidragande orsak också) Tur att jag befann mig under vattnet i alla fall. Men varje gång jag mötte en lite mer seriös simmare, ni vet en sån där med simglasögon, måste jag liksom vrida kroppen ett kvarts varv för att medsimmaren ska slippa få en skymt av mitt un-skinny white ass och till följd av det dra tidernas kallsup och förmodligen dö på kuppen av chocken.

Kanske därför jag har så konstig träningsvärk idag. Nacken känns också stel. Det tror jag dock beror på bastandet efteråt. Ty under närmare tjugo minuter fick jag kämpa för att hålla blicken borta från min förra spanskalärares nakna lekamen som hon hade valt att placera bredvid mig i bastun medan hon pratade på om livet och kryddade samtalet med lite hejiga spanska uttryck som "Ay caramba!" under tiden. (Okej, det sista var en lögn)

Behöver jag säga att jag höll hårt i i min handduk under tiden.

Bara för att förtydliga.

Den som väljer att inleda sina sms till mig med "Tja Kicken" kommer inte, jag upprepar, INTE att få några julklappar i år!!!

Ängesvägens finest (i kategorin över 30år)

Den här bilden är egentligen bara en hyllning. Till livet i stort. Till skimrande framtidsdrömmar och stora mål. Till dagar som varit och dagar som skall komma. Till vänskap som överbygger åldersbarriärer. Till glädje och eufori och till Harry och Gunilla. Här kommer fortsättningen på "Dagens applåd". It aint over yet... Och Harry var inte så full som han ser ut. Kanske inte JP heller.

Ett bryskt uppvaknande.

Imorse ringde mamma och väckte mig vid ungefär 10.36.

-MARIA!!! Vilken låt är det här?

Yrvaken och förvirrad fattar jag ingenting. Har jag hamnat mitt i nån frågesport på radion? Jag hör nåt slags brus i bakgrunden men lyckas inte urskilja något igenkännbart.

-Va?

-Men vilka är det som sjunger? Nästan skriker mamma K igen, väldigt uppjagad.

Jag fattar fortfarande ingenting, men anstränger mig för att hitta igen någon slags melodi från bruset som uppstår när hon frenetiskt försöker trycka in mobilen i radions högtalare.

-Skynda! Åtta bokstäver. C-lucka-L-fem luckor.

Med ens blir jag klarvaken. Det är ju lördag och klockan är efter tio. "Coldplay" svarar jag och hinner knappt avsluta sista stavelsen innan jag hör ett klick och hon har lagt på.

Melodikrysset är heligt om lördagsförmiddagarna...

Nu äre party! Shine on!

Wayne's Coffee.

Idag tänkte jag behandla frågeställningen "Varför går man egentligen till Wayne's Coffee?"
Egentligen är det ganska obegripligt. Dyrt, opersonligt och högljuddt. Ändå är alla där. Så även jag. Jag har länge funderat på varför och har därför sammanställt en lista över möjliga anledningar:

1. För att fika gott fika. Nja, jag vet inte. Det är alltid samma gamla fika, fast ibland när slentrianen börjar bli alltför påtaglig så tar de hjälp av den lilla nissen bak i disken (inte Jack) som får komma på nya klatschiga rock'n roll-namn till bakverken, som typ Devil's cake och Angel's cake. Och sen kan man köra på med samma tråkiga fika två år till (man har ju ändå fräschat upp det med ett nytt namn) Sen har de kardemumma i allting. Jag hatar kardemumma!

2. För att dricka gott kaffe. Ja, faktiskt! Gott är det, men dyrt. Fast det har man råd att kosta på sig när man gör sig en karriär i bingobranschen.

3. För att träffa Tove & Jack. Självfallet!

4. För att äta en god lunch. Kycklingsalladen är god. Likaså bagel med räk-och parmesanröra. Så känner man för att lägga ut sin halva månadslön på en lunch så rekommenderar jag Wayne's. Dock höjer jag ett varningens finger och säger att man bör vara där tidigt, gärna ställa sig och köa utanför runt halv sju-sju på morgonen, om man vill vara säker på att få sig en kycklingsallad. Annars brukar konversationen i kassan låta något sånt här:
- En kycklingsallad med pasta, tack.
- Vi har slut pasta
- Eh, okej. Men det går bra utan.
- Vi har slut kyckling.
- Okej, jag kan ta en med lax.
- Slut.
- GI-sallad då?
- Slut, tyvärr. Och förresten så har vi slut grönsallad och tomat och dressing och paprika också så du får väl nöja dig med en torr kardemummabulle idag. Nästa!

5. För att synas med den rätta klicken. Det här diskuterade jag med någon. Jag vet inte riktigt vilka som hör hemma i den "rätta" klicken. Men tydligen är det dom som beställer en americano på Waynes, hänger lite på Antikvariatet på eftermiddagarna, diskuterar svåra saker över en öl på Kåffein och avslutar kvällen på Nocks. Vette fan hur man ska gå till väga för att verkligen synas med det här gänget. Att sätta sig vid bordet framför och ta kort på sig själv med en latte i handen och klicken väl synlig i bakgrunden (om man kisar och har druckit fyra Corona) kanske är värt att pröva.

6. För att föra djupa samtal om livet med vänner och andra. Absolut inte! Jag fattar inte vem som skötte ljudisoleringen på det stället. Såå svårt är det faktiskt inte att slänga upp ett par isoleringsskivor i taket. Som det är nu så måste man hålla för öronen, blunda och nynna tyst för sig själv på valfri låt av Willie Nelson för att överhuvudtaget kunna höra sig själv tänka. Då kan ni tänka er hur svårt det är att föra en dialog i sagda miljön. Har man dessutom oturen att komma förbi mitt under ett barnvagnsfika med glada damer i de dryga 30 som betäller kladdkaka och negerboll och har med sig minst två skrikande knattar var, då rekommenderar jag att man vänder på klacken redan vid Torsten.

7. För att Blondinbella/annan inflytelserik person rekommenderat stället. Kanske. Om Blondinbella skriver att Coffeehouse är såå 2006 och att Wayne's är the place to be så är det klart att många av hennes allierade slänger på sig ljusblåa Fjällräven, smetar lite Idomin på läpparna och knatar raka vägen till Waynes och beställer en vaniljlatte som, på något underligt vis, lyckas räcka i hela 2,5 timmar.

Det här blev ett väldigt långt inlägg. Har du lyckats läsa hela så är jag otroligt imponerad, tacksam till och med. Så tacksam att jag rentutav kan slå på stort och bjussa på en kopp kaffe på W's vid lämpligt tillfälle.

Shine on!

Jag hade ingen aning om att Fältöversten låg vid Trysil.

Ibland önskar jag att jag hade lite mer skinn på näsan, lite mer bett, lite mer ork att stå på mig i prekära situationer. Som till exempel när jag höll på att köra på skruttsaaben eller när min mobil kissade mig i ansiktet vid upprepade tillfällen. Lite mer mothugg hade varit nyttigt att bjuda på, men kanske inte så här mycket.

Ikväll ska jag laga middag med Stylebyal-Al och Målvakten. Al har lovat att ta med kryddor så det blir nog inga anekdokter från katt-grannen efter i afton tyvärr.

Trevlig helg osv!

Grannar.

På Ploggatan har Eva en, enligt ryktet, väldigt snäll granne. Hon heter Buhr i efternamn, är pensionär och lite till och Eva brukar låna köksstolar och kavlar och sånt av henne. Det är ungefär så mycket jag vet, jag har aldrig träffat grannen i fråga. Tills igår.

Två gourmander var vi som fick för oss att laga lasagne på aftonkvisten. Allt gick enligt planerna tills vi skulle göra Bechamelsås. Eva är nämligen, trots tre år på HR och arbete på Arken, den person i världen som äget minst kryddor. Fram till i julas uppgick förrådet till salt och svartpeppar. Typ. Så hon knatade över till grannen för att låna lite vitpeppar.

Inga problem. Lasagnen blev vansinnigt god.

När vi sedan skulle dra vidare så passade vi på att lämna tillbaka burken. När Eva plingade på dörren väntade jag med spänd förväntan på att få se hur denna drömgranne såg ut. För mitt inre såg jag en äldre version av Lill Lindfors öppna, iklädd mintgrön negligé och med en cigarill i ena handen och en chihuahua mellan de pälsprydda tofflorna. Det var inte för inte som det började pirra lite i kroppen. Fantasin skenade iväg och till slut öppnades dörren.

Jag stod ett par steg ner i trappan och hörde hur samtalet tog sin början. Detta var något alldeles unikt. Tanten i fråga pratade på sådan brajj-bondska att hon fick lirarna i Lövångersrevyn att framstå som förespråkare för rikssvenska. Vi både spetsade öronen och försökte koncentrera oss på vad hon sa. Det gick sådär.

-Tusen tack för lånet, sa Eva.

-Du skulle ju ha behållit burken, sa tanten (så här långt gick det bra)

-Nejdå.

-Vart har du kattrackarn då? Sa tanten, tog ett steg ut ur trapphuset och fick syn på mig. Jaså där är du, den stora! Jag log. Ett lite förvirrat leende, samtidigt som jag funderade på om det var en komplimang att bli kallad stor kattrackare.

-Jag sitter vid symaskinen, fortsatte hon. Vi det här laget var både jag och Eva så förvirrade att vi ansåg det bäst att försöka avsluta samtalet.

-Jaså, sy på då. Sa Eva. Och så gick vi. Förbryllade över vad vi just hade hört. Ingen av oss lyckades bena ut vad hon egentligen hade sagt. Men en sak är säker, där ska jag göra fler besök. Inte var dag man blir jämförd med en kissemisse.