Nu får det vara nog.

Nu har även folk utanför jobbet börjat säga att jag ser ut som Kicken från The Poodles. Okej att vi behärskar samma fräcka fingerföring och verkar använda samma hårbalsam, men nån måtta får det väl ändå vara. Imorgon är det jag som ringer och bokar klipptid hos Jossan.

Vad hände?

För ett par dagar sedan satt jag och åt middag i köket. Radion var på och för tillfället spelades "Oh boy" med Miss Li.

Då kommer pappa inhasandes i köket i sina fårskinnstofflor storlek 44. Han går fram till köksbänken, plockar med sig en apelsin och säger "Det här är ju Miss Li".

Innan jag hinner uppfatta vad som just hänt så är han ute ur köket igen och där sitter jag och gapar som ett fån med några spagettistrån på väg ut ur munnen. Sa han Miss Li?

Pappa D? Han som är uppvuxen med Elvis Presley och Neil Sedaka. Han som brukar sitta vid köksbordet med en kanelbulle och lyssna på kvällsandakten kl 21.45 på Radio Skellefteå. Han som är övertygad om att indierock är ett indiskt ytterplagg och bara känner till Timbuktu som stad. Han som tror att Daft Punk är en sjukdom. "Du vet han drabbades av Dafftpunck, jo he var ingen vacker syn".

Ni förstår kanske att förvåningen var stor? Efter denna väldigt sinnesförvirrande händelse drabbades jag av en apatisk chock som jag just så pass har återhämtat mig ifrån.

Dagens lilla godbit.

-Hon har ändå snygg kropp. Ja, för att vara tecknad alltså.

Signerat Jeez. (Det handlade om en dam i Simpsons)

Aussie baby.

Jag har varit på väg åt många håll. Jämfört med mig så är Matilda Lerner en riktigt beslutsam ung kvinna.

Jag och Johanna skulle till Göteborg med Fossland som roomie (vet inte om han någongång var medveten om detta). Sen mot Oslo. Sen mot Trysil. (Där hamnade Johanna) Sen tyckte vi damer att det vore ball att jobba i Stockholm. Där hamnade vi nästan. Sen så tänkte jag läsa etnologi i Stockholm och låta de andra jobba. Jag tackade ja.

Så i början av veckan bokade jag och JP en biljett till Sydney istället. VC Travels är sargat i kanterna, Sandra har åkt till London. Men jag och JP kommer att hålla fanan högt i Australien. 10 februari bär det av!

Shine on!

Det blev ju en bra fest igår.

Om man bortser från små petitesser som att ingen kom.

Jag konstaterade att jag hade en hel drös med vänner med över 38 grader i feber. Ett gäng till som inte hade tillgång till nyktra föräldrar/syskon med bil. En stackare som var tvungen jobba och en som inte hade några pengar på mobilen (!). Ett par andra var i Norge. En annan i London och väldigt många utspridda i diverse tveksamma studentstäder i landet lagom. Och en är målvakt i Sunnanå, men det har egentligen inte med saken att göra. Ville bara skryta med att jag känner en som spelar i Världens bästa liga.

Jag kunde ha stannat hemma och tyckt synd om mig själv. Jag hade ju trots allt en kladdkaka och en morotskaka för mig själv och en killer-spellista på Spotify. Inte hade det gått någon nöd på mig inte.

Men jag for åt staan. Där var det bra drag hos Anna. Och jag fick en bingobur!!!:D:D:D

Nytt år. Nya löften.

Många är det som lämnar nyårslöften så här års. Sluta röka, äta nyttigare, träna mer.

Det där med att träna, ja. Jag läste i en ansedd tjejtidning (vill inte avslöja vilken av rädsla att förstöra mittt rykte men den börjar på V och slutar på -revyn) härom dagen. Adam Alsing var gästkrönikör. Allas vår klämkäcka Adam som ledde Grammisgalan i veckan och förpestar etern om vardagsmorgnarna.

Hur tränar du? Löd en fråga till honom. Svaret var "Jag simmar en gång i veckan och går promenader. Sen kör jag lite hantlar för bicepsen".

Say what? Hantar för vilka biceps? Jag misstänkte direkt att det här var ett uttalande i I-never-had-sex-with-that-woman-klass.

Men sedan läste jag vidare och fick reda på att det var Kikki Danielsson som var Adams personliga tränare. Då andades jag ut och insåg att det kanskekanske låg lite sanning i uttalandet i alla fall. I tidningen fick man också se hur träningspassen var upplagda:

Träningsschema dag 1: Ta en falukorv i vardera hand. Gör långsamma bicepscurls och ta en tugga av korven efter varje repetition. Upprepa tills halva korven är uppäten. Vila två minuter. Fortsätt repetitionerna tills båda korvarna är uppätna. Kör detta pass två gånger om dagen, 3-4 dagar i veckan. Variera vikter mellan pilsnerkorv och cognacsmedvurst under dagarna.

Lycka till önskar Kikki. Runt Kikki hade hon målat ett stort rött hjärta med läppstift i färgen "Cherry Berry" också.

Hoppas det går bra med träningen i år, Adam. Nu blev jag jättesugen på stuvade makaroner helt plötsligt. Vi hörs efter luch.

Shine on!

Lugn som en filbunke.

Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad.
Jag är tyst och stilla, det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Ibland blir jag lite arg på mig själv för att jag är för lugn och sävlig. Det är inte alls mycket uppdämd ilska som ligger och pyr under min fridfulla fasad. Tvärtom, jag är som en filbunke. Jag tar inte en diskussion om jag inte måste. Delvis för att jag är konflikträdd och delvis för att jag inte orkar hetsa upp mig i onödan.

Ibland kan det dock även hända att en sovande vulkan får ett utbrott. Eller ett försök till ett utbrott som ofta kvävs innan det hinner komma upp till ytan och dränka omgivningen med het lava.

Igår körde jag bil till Kulturfikat på Ploggatan. Vid korsningen efter Sunnanåskolan kommer en liten Saab från höger, men eftersom jag befann mig på huvudled forsatte jag köra. Lillsaaben kastar sig ut på Skråmträskvägen rakt framför mig. Jag kastar mig i min tur både på tutan och på bromsen. Saaben väjer ut i en snövall och jag efter. Hjulen låste sig och jag lyckades få stopp på stackars PAP:en ungefär två decimeter (inte en överdrift) från framförvarande skamfläck till fordon och chaufför.

Och där står vi två och blockerar vägen som om det inte fanns någon morgondag. Och jag känner hur vreden pyser ut ur varenda kroppsöppning. Saaben sitter fast djupt i skiten (läs: snön). Jag kliver ut ur bilen, beredd med alla himlens, jordens och helvetes svordomar på tungspetsen.

Innan jag hinner öppna munnen och spotta väl valda okvädesord i ansiktet på Saabmarodören så har jag hunnit bli överöst av ett x antal "Förlåt","Jag såg dig inte", "Jag körde alldeles för fort", samt några "Allt var mitt fel".

Och som genom ett trollslag så mjuknar fröken Nyström och hur jag än försöker så är allt jag lyckas få ur mig ett "Öh, öh...men vart hade du ögonen då?"

Vad fan liksom? Jag frågade till och med om de behövde hjälp att ta sig loss från snödrivan. Det är not cool.

Idag ska jag fara på Expert och hämta min mobil som sammanlagt varit på verkstaden i elva veckor. Därför har jag övat hela dagen framför spegeln på att vara lagom spydig och ståndaktig i mina åsikter. Den här gången kan jag inte misslyckas...

Det finns alltid nåt att fira.

Glöm bort bekymmer, åldersnojor och besvär. Ty nu ska jag fira att jag från och med idag får köpa alkohol även i Amerika. Och det är ju verkligen inte en dag för tidigt...

Shine on!

Rätt svar.

Rätt svar till veckans rebus är alltså "Figge och Linda ska ha barn igen". Kompletterande citat från den manliga huvudpersonen: Den här gången räckte det med lite grovhångel. Slutcitat.

Och eftersom ingen lyckades/orkade/kunde ta sin kropp och själ samman och plita ner den lilla enkla meningen i mitt kommentarsfält så behåller jag alla topsen för mig själv.

Just det, du läste rätt. Så går det när lättjan tar överhand.

Gott nytt år.

Så går man ett helt nytt levnadsår till mötes. Det känns helt fantastiskt på många sätt och vis men också en smula skrämmande. De grå håren kommer snart börja krypa fram i tinningarna. Rynkorna vid ögonen är inte långt borta. Ålderstecknen kommer med allt jämnare mellanrum

Igår satt vi och såg "På spåret" ett gäng vänner med ett faktiskt intresse. Det var alltså inte på förfest-nivå. Imorse i bilen så valde jag att lyssna på "Ring så spelar vi" istället för vilken annat radioprogram som helst eller vilken annan skiva som helst. Idag på jobbet har jag hört från två oberoende tanter att jag har en "så söt kofta". Det här börjar kännas riktigt jävla oroväckande...

För att återgå till "Ring så spelar vi". När jag var som mest inne i programmet så började jag fundera över dess egentliga mening. Ring. Så. Spelar. Vi. Säkerligen sitter hundratals svenskar framför radioapparaterna om lördagsförmiddan med en rostad macka i den ena handen och den bärbara telefonen i den andra och försöker komma fram till den sammetsröstade Lisa Syrén. Ett fåtal lyckliga lyckas med bedriften. Väl framme i etern så öppnas alla möjliga dörrar för den vanliga dödliga. Man får sig en pratstund med självaste käcka programlederskan och får chansen att vinna fina priser. Och som om detta inte var nog så får man dessutom, som grädden på moset, chansen att önska en låt som spelas för P4s alla lyssnare.

En låt som säger "Hej Sverige, det här är jag. Den här representerar mig, Åke Johansson i Kumla, mitt liv och min personlighet". DÅ mina damer och herrar, då väljer man inte en smäktande powerballad av Enrique Iglesias eller en eurodisco-dänga med E-type. Det är ju som att man skulle få välja en ny bil fritt av världens alla märken och man tar en liten sketen Fiat när man kunde ha brett på med en Rolls-Royce. Det är ju för fan som att utföra sitt eget sociala självmord.

Jag blir så beklämd...