Cykelfantasten

Jag är dålig på att köra bil. Lite sämre på att åka inlines. Och helt fantastiskt oduglig på att cykla.
Speciellt under inverkan av berusande drycker.

Eftersom jag är från bushen cyklar jag inte så ofta. Jag skyller den rena lättjan på att avstånden är för stora. Fram för allt gör jag inte som vissa stadsbor som använder cykeln även på vintern, genom snö och över is. Det är som att be om att få åka plingplong-taxi till plåsterkåken.

En sen kväll i somras hade jag och JP varit ute och svängt de lurviga på Station8. Kvällen till ära hade jag lånat hennes mammas cykel så att vi skulle ta oss fram lite smidigare och slippa åka taxi. Och smidigt hade det gått, minst sagt. Över bro och kullersten hade vi tagit oss utan minsta antydan till ostyrighet.

Kvällen skulle avrundas som sig bör med en French på Statoil söder. Nu kom mandomsprovet. Eftersom JP är en stressad figur och kvällskylan hade börjat krypa in under skinnet så kom det sig naturligt att vi skulle äta och cykla samtidigt. Baggis!

Några meter senare låg jag på backen. Skrapsår på knäet. Cykeln i en skrotig hög bredvid och korven utflugen ur sitt bröd.

-Men herregud, hur gick det med cykeln?

Äkta vänskap vs. Materiella ting 0-1.