Här kommer hemligheten.

Jag har kommit på ett värdigt sätt att släppa bomben. Att låta världen få veta. Att sprida nyheten som en löpeld genom landet. Jag säger det med en rebus (klicka för att få den stor) Första rätta lösningen vinner en årsförbrukning av bomullstops.

Kom ihåg vart ni läste det först. Rulesbymaar- alltid det senaste skvallret från kändis... öh bingovärlden.

Lycka till!

Aftonens TV-tips.

"De kallar oss artister" med Orup. På SVT1 NU!!!

Kvalitetstid med TV:n, do not disturb!

God fortsättning.

Man kan tro att jag har ramlat från en stege och ligger på intensiven. Eller att jag har bloggtorka. Men så är fallet inte. Jag har en massa smaskigheter att bjuda på. Problemet är bara det att jag har gått och blivit så lat i mellandagarna så att minsta ansträngning känns motbjudande (däribland att knappa på ett tangentbord).

Men jag ska repa mig. Då ska ni bland annat få reda på en stor hemlighet som jag fick veta idag och som det bara är jag som vet om på jobbet. HA-HA! Jag ska bara fundera ut ett värdigt sätt att basunera ut nyheten...

Meanwhile tänkte jag bara säga att jag lever.

Hejdå!

Man blir klokare med åren.

Och allt eftersom åren har gått så har jag börjat inse vissa saker. Till exempel att jag förmodligen aldrig kommer att hamna i himlen. Jag tror jag tillhör den sällsamma skara som kommer bli förpassade mot betydligt varmare trakter när tiden väl är inne.

Jag visste dock inte att den skulle vara inne så snabbt. Idag öppnades plötsligt portarna till helvetet och jag stod där, förvånad och storögd och fattade ingenting. Jag hade ju varken sett skymten av Sankte Per eller Hin Håle. Jag blev lite ledsen när jag tänkte på allt jag inte hunnit med i jordelivet. Men nu var portarna öppna och människor strömmade in till värmen och vad de trodde var räddningen. Jag var inte sämre och tog rygg på en man som såg ut att ha dött en naturlig död.

Det skulle jag inte gjort. Jag befann mig helt plötligt på Åhléns. Den 22 december.

Inte att rekommendera. Där befann sig nämligen även 13 507 andra ur ortsbefolkningen som var ute i samma ärende. Jag började svettas floder, förbanna folk som tar med sig barnvagn en dag som denna och sätta upp långsamtgående fordon-skyltar på pensionärernas ryggar. Jag fick i alla fall mina ärenden uträttade till slut. Åhléns i juletid måste vara helvetet på jorden, tänkte jag för mig själv efter att ha krypit zick-zack mellan glada hemvändare som inte alls tycker det är genant att ställa sig och prata i grupper om minst sju i de stora gångarna.

Sedan träffade jag på Dumfredde och fick det hela bekräftat.

Forever young.

I natt låg jag vaken och funderade över en av livets stora frågor.

När blir man egentligen vuxen?

-När man skaffar ICA-kort?

-När man börjar använda diskhandskar? På fullaste allvar, vem fan använder diskhandskar? Ingen så vitt jag vet, men tydligen finns det en marknad för dessa otäckheter även utanför Wisteria Lane. Om någon känner sig skyldig så får ni gärna ge er till känna. Jag kan tro att Matilda Lerner är en kandidat? Rätt eller fel?

-När man börjar se "Så ska det låta" enbart för nöjes skull och inte för att det passar utmärkt att titta på under tiden man leker dricklekar på förfester. "Drick två klunkar varje gång Peter Settman skrattar åt sina egna skämt". Man blir skitfull. Jag lovar.

-När man börjar sno med sig frukostfrallor från hotellfrukosten för att "de kan ju komma till användning senare under dagen"?

Kanske är man vuxen om man känner igen sig på någon av ovanstående punkter. Men i natt, någonstans i gränslandet mellan vakenhet och påhälsandet av John Blund så satte jag mig upp i sängen med ett "EUREKA!" Jag hade kommit på ett idiotsäkert sätt att avgöra om man är vuxen eller inte.

När man börjar änvända frasen "Vad gör du nu för tiden" i dess egentliga syfte är man vuxen. Riktigt sorgligt jättevuxen. OBS!OBS! Detta gäller inte för personer som vill toka till det lite och forsätter med att citera ut Tomas Ledins "En del av mitt hjärta". Personer som gör detta är under inga omständigheter vuxna.

Nu ska jag ta två alvedon och en brustablett och röra mig mellan jobbets julfest och JPs 20-årsgalej.

Shine on!

Årets sämsta.

Den allvetande filmkritikern Maria Nyström (som inte ens har sett Sagan om ringen, men ljuger ibland och säger att hon har det) utser här och nu, utan vidare överläggningar, "The Day the Earth Stood Still" till årets sämsta film.

Alla kategorier.

Keanu Reeves var inte ens snygg, han såg ut som min mattelärare på högstadiet. Sen så kom det mini-metallinsekter och käkade upp allt på jorden. Sen så somnade JP också. Bara en sån sak sätter betyget liksom...

En bild säger mer än tusen ord.

Inte alla bilder. Den här bilden lämnar en istället med frågor av typen "hur", "var" och kanske framförallt "varför".

Ja säg int om'et.

Och sen så fick jag sju sms och blev så glad så att det nästan kändes ohälsosamt!

Allt är inte guld som glimmar, eller nåt.

Har botaniserat bland julskivorna idag. Njutit av Otis Redding, Phil Spector, Elvis och andra finfina klassiker. Blivit smått religiös som jag blir varje gång jag hör på "Oh, helga natt" med Björling. Rynkat på näsan åt Carola och Jill Johnson och briljerat med att kunna nästan hela texten till "Mer jul". (Okej, man briljerar inte med att kunna nästan hela texten, men jag ville bara få det sagt)

När så alla klassiker var avverkade var jag inte mättad för det, jag började gräva igenom de gudsförgätna, dammiga skivorna längst bak i cd-hyllan. Skivorna som ingen i familjen egentligen vill kännas vid. Ni vet såna där skivor man beställer från småknattar som säljer jultidningar bara för att man vill stilla sitt samvete och är less på Knasen.

Hur som haver, på en av dessa skivor, som jag inte ens vill erinra namnet på, återfinns den sämsta versionen av en jullåt som någonsin måste ha spelats in. Den är så dålig att den är värd att lyssna på bara för det.

Vi snackar om en svensk version av den suveräna "Fairytale of New York". Vid rodret för detta sjunkande skepp återfinner vi Nordman, aka knark-Håkan och ingen mindre än den där sönderblonderade tuttsångerskan från Ainbusk, som ingen vet vad hon heter, bara att hon låg med Persbrandt en sommar när körsbärsträden stod i blom som aldrig förr.

Det här kan aldrig sluta bra, tänkte jag när jag läste bak på skivkonvolutet. Ni kan aldrig ana hur rätt jag hade...

Word!

Jag tänker ofta på ord.

Fula ord.

Fina ord.

Jag tycker att bitterljuv är det finaste ordet som finns. Och morgonrodnad. Frenesi är också fint. Ordet alltså.

Sen när det kommer till fula ord blir allt på en gång så mycket mer komplext. Det är som att Horace Engdahl har sneknullat språk-Fredrik Lindström och frukten av detta dirty pleasure blev ett gäng bastarder som inte ens borde få kallas ord men som ändå görs det av den stora massa som i folkmun kallas just "folket".

Jag tänker på ord som Cysta. Vårtgård. Frätande. Bukspottskörtel. Kuslig. Älgkalv. Skamfläckar till ord som jag vill förbjuda i varje ordlista såväl som i var människas vokabulär. Vokabulär var ju för övrigt också ett riktigt fult ord...

Jag kan hålla på i all evighet men nu tänkte jag ägna dagen åt något mer konstruktivt. Typ göra knäck och lyssna på Phil Spector.

Hejdå!

Big in Japan.

Jag borde skriva något om resan. Det finns så mycket roligt att dela med sig av att jag inte vet vart jag ska börja.

Kanske när jag träffade Chieko.

Chieko är en kompis till Lena som vi skulle låna lägenheten av. Chieko är en svensk japan och jobbar på Universitetet. Jag hade ringt henne kvällen innan och sagt att vi skulle komma och hämta nyckeln. Det var ungefär som att beställa kinamat, fast lite svårare. Till slut lyckades jag förstå att vi skulle ringa henne när vi hade klivit av tunnelbanan vid Universitetet.

Sagt och gjort.

-Hej, vi skulle vilja ha två tio-bitars sushi. Sa jag inte. Utan någonting i stil med att nu är vi här och vill träffas. Hon svarade att hon skulle komma ut om fem minuter.

Följande fem minuter spenderade jag och Tea med att klura ut vem av alla människor som passerade oss som kunde vara Chieko.

-Hon kanske?

-Nej, för ung.

-Men hon måste det ju vara, sa jag och pekade på en asiatisk kvinna med typiska pluggarglasögon som såg lite allmänt vilsen och sökande ut på väg mot tunnelbanan. Hon är det!

Jag märkte att kvinnan var på väg ner utan att ha upptäckt oss och kvicktänkt som jag är så sätter jag fart och halvspringer mot henne samtidigt som jag ropar "Ohoo, Chieko" Typ.

Kvinnan stannar inte förrän jag är riktigt nära. Jag vinkar på ett konstigt, mekaniskt-á-la-robotdans-anno-1984-sätt och frågar igen "Chieko"? Kvinnan kollar konstigt på mig. En svettig norrlänning som försöker kommunicera med henne på vad som för många kan framstå som ett låtsasspråk.

-Är det du som är Chieko?

-Sorry? Hennes avlånga ögon blir faktiskt klotrunda och uppspärrade. En rolig syn. Vid det här svaret har jag fortfarande inte fattat galoppen utan tycker att det mest naturliga vore att gå över till att bli lite mer internationell. Jag menar, trots att hon förmodligen bott i Sverige en herrans massa år kanske hon inte förstår norrländska.

-Are you Chieko?

-No. Sorry.

Jag skäms. Lite. Släpper skamsen förbi den stackars kvinnan som försökt nå den ingång jag skickligt blockerat med snabba sidledsförflyttningar under samtalet. Hon ser lite skärrad ut.

Ja just det. Sen kom den riktiga Chieko. Då var jag lite mer avvaktande i det sociala spelet.

Fredagen som känns som en söndag.

Jag såg Fredrik Federley och fick poängavdrag. Jag tror jag ligger sist nu.

Efter att ha prövat på Stockholms vardagsnattliv i två nätter är vi nu spända på att se vad helgen har att erbjuda. Igår hängde vi med grabbarna grus till en reggae-mista-rastafari-billig-öl-muchos-negros-hold-your-purse-klubb på söder. Kontrastrikt i jämförselse med Balzac. Sen hade vi hoppats på att få se Jack & Edvin köra lite fina moves i en glasbur, men icket.

Tea lyckades nästan väva ihop ett fint potpurri av vita lögner och snackade så gott som in oss i Hoffmaestros innersta rum men min storasysters (som opererar blindtarmen och därför inte kunde komma från Norrland med biljetterna) pojkvän hade tyvärr tappat bort bokningsnumret. Ikväll blir det häng med Mr. Jack Marklar Politely istället. Årsmöte på Odenplan.

Shine on!

Lägesrapport.

Så här ser ställningarna ut i Kändisspotting i huvudstaden efter dag 1.

Maria, ett poäng för Gösta Ekman. Mysig man.

Tea, ett poäng för Kihlen i Snook. Plus ett bonuspoäng för fyllekärleksförklaring.

Anna, noll poäng än så länge. Ett halvt bonuspoäng för Skellefteå Bils VD.

Nu ska vi göra stan!

Hejdå.

Nu kommer det bli dålig uppdatering ett tag framöver. Vi åker ner till Stockholm imorrn för att julshoppa och skaka höfter till Chraa. Vi hörs efter helgen. Typ.

Granen står så grön och grann i...Klutmark?

Alla byar och alla stadsdelar verkar tävla om vilka som kan stoltsera med den finaste granen varje år.

I Klutmark har vi en egen tävling, i folkmun kallas den "Kom-igen-nu-vi-försöker-hitta-en-gran-som-är-ännu-fulare-än-den-vi-hade-förra-året". I år har vi lyckats igen.

Om jag inte hade haft sådana bittra fejder med Expert på senaste tiden så hade jag kunnat ta ett kort och visat er byns skamfläck. Men istället tänkte jag ge mig på en målande beskrivning.

Tänk er en brun pinne som är ungefär tre och en halv meter hög. Tänk er sedan uppskattningsvis tretton smala grenar, asymmetriskt utspridda över den bruna pinnen. Tänk er vidare att man slänger över långa rader av glödlampor på en sladd över pinnen, så att man absolut inte ska missa den efter mörkrets inbrott. Tänk er till sist att man bara ser toppen av pinnen eftersom något ljushuvud har skottat ihop en stor snöhög framför den.

Om vintrarna kan vi numera inte bara skrodera över att vi har en skidbacke, vi är också inofficiella ägare till kommunens fulaste julgran. Nästan värt ett besök, va?

Barn kan man inte lura.

Freja har varit på besök. Hon är ovanligt klok för att bara vara fyra.

Vi satt och kollade på foton och stannade vid ett föreställandes jag, Sandra och JP när vi var i USA.

-Gissa vem jag tycker är finast på bilden!!

-Nädu, det kan jag inte göra, sa jag. Med ett brett leende inombords, vansinnigt säker på att hon skulle peka på mig, jag menar, jag är ju i alla fall hennes favoritgranne. Men barn kan man aldrig lita på...

-Hon! Pekar på Sandra.

Jaha...det var ju just snyggt.

-Men är inte jag fin då, försöker jag med, lite tafatt och pekar på mig själv.

-Är det där du? Mjaa, du var väl ganska fin också.

Konstlat? Va? Det dög åt mig iaf. (Jag valde att blunda för de tveksamma "väl" och ganska") Jag gillar verkligen ärligheten i det hela. Det kändes inte alls framkrystat från någon bitter, cynisk tjej som inte kan acceptera att hennes kompisar är snyggare än hon själv och därför söker bekräftelse hos en fyraåring. Nejnej, det här var ren och skär, öppenhjärtligt sanning. Det var så vackert att se, hur ärligheten övervinner åldersbarriärer, räcker ut en varm, symbolisk hand och bygger broar. Eller något sånt.

Det är det som är bra med barn, dem kan man inte lura. Nejdå.

Fredagscitatet XIII

Detta citat är gammalt. Riktigt, riktigt gammalt. Nu snackar vi när hjulet var en nymodighet, när mammutarna var på väg att bli utrotade och när det fanns mataffärer i staden som hette Matmix.

En bekants bekant jobbade på denna mytomspunna affär, denna gourmetiska instutition för smaklökarnas välbefinnande. Matmix.

En dag kom en engelsman på besök till butiken. Då utspelade sig följande samtal;

- Excuse me, where do you have the meat?

- Just go to the shark.

Trevlig helg!

A hard work work.

På jobbet är jag alltid på tårna.

Pigg. Glad. Och fantastiskt företagsam. De senaste dagarna har jag dessutom visat prov på en extraordinär arbetsmoral. Så pass extraordinär att vissa arbetskamrater överväger att utse mig till Årets medarbetare 2008. (Det där med ironi har aldrig varit min grej)

I söndags jobbade jag med Funky Fredde och Mahatma Lindgren. En rätt vanlig söndag med andra ord.

När jag satt där vid mikrofonen på söndagsaftonen och var sådär alldeles särskilt arbetssam så kom plötsligt Fredde fram och började skandera något som följer:

-Fy fan, vad du luktar vitlök, jag kan knappt stå här. Vad käkade du igår egentligen?

-Eh, på Frasses.

Vid den här tidpunkten får någon i lokalen Bingo och jag säger "Ingen mer, en vinnare 30 kronor, fyller tre rader" eller något liknande i mikrofonen.

-Du kan inte lukta sådär bara av ett skrov, du måste ha käkat något till pommesen?

Liksom ironi, har tvåvägskommunikation heller aldrig varit min grej, så utan att tänka på att jag har mikrofonen påslagen så svarar jag

-DRESSING!! Så att alla i lokalen hör.

Jag dog av skratt. Fredde dog av illvilja. Men så vitt jag vet så dog ingen av pensionärerna. De bara knyckte på nacken, rätade till löständerna och inväntade "Ivar 22".

Julkalender.

För er som är less på smaklös choklad i julkalendrarna och för er som tycker att årets kalender på TV verkar lite menlös trots herr Dorsins medverkan, för er vill jag tipsa om att läsa begåvade Annika Bäckströms julkalender Stjärnfall och Vinterkyssar. Förra årets upplaga hette Kramsnö och förgyllde hela december. Det tror jag och hoppas att även årets kalender kommer att göra.

Klicka här för att göra ett besök.

Kära Expert City II

När sedan mobilen, efter nästan sex veckor på verkstaden, fuckar upp efter tre dagar hos sin rättmätige ägare, tyder det på:

a) Dålig service

b) Dålig service

c) Ännu sämre service

Kära Expert City

Att behålla en mobil på lagning så länge att ägaren, vid återlämnandet, har glömt bort hur man komponerar sms från en Sonyericsson eftersom personen i fråga har varit tvungen använda en Nokia från helvetet, alternativt 2001, tyder på:

a) Dålig service

b) Vederbörandes dåliga minne

c) En pompös blandning av a och b

Fredagscitatet XII

På en måndag? Ja, jag vet. Beklaglig uppdatering i helgen på grund av jobb och Junior Boys i Umeå. Detta citat är dock så extraordinärt att jag inte vill vänta tills fredag med att dela med mig av det. Håll till godo.

Jag och en vän är på Bokia för att hämta ut en bok som hon har beställt. "Lycka" av Dalai Lama.

-Hej, jag skulle hämta ut en bok. "Lycka".

-Okej, och ditt namn var?

-Dalai Lama.

Och om än bara för ett ögonblick så förbyttes expeditens julstressiga vardag till en glittrande skrattfest utan dess like (nåja). Hon blev i alla fall glad.